Wadi Tumilat

Print Friendly, PDF & Email

wadi tumilat

I historiens gryning flöt inte alla Nilens armar ut i Medelhavet utan en av dem sträckte sig nästan rakt österut för att mynna vid dagens Ismailia i den norra fortsättningen av Röda havet med de båda Bittersjöarna och Timasahsjön. Det här forna vattendraget finns i dag kvar som en dalsänka och kallas Wadi Tumilat.

Den egentliga wadin är ett 55 km långt landområde mellan Saft el-Henne, det gamla Per Sopdu, i väster och Timsahsjön vid sueznäset i öster.

Under den faraoniska tiden var Wadi Tumilat först en torrlagd dal men redan under 1:a Mellanperioden var åtminstone den västra halvan ansluten till Nildalens bevattningskanaler samtidigt som det nyuppodlade landet avskärmades från wadins ofruktbara östdel med någon typ av spärr, okänt vilken, som i de gamla egyptiska texterna omnämns som “furstemuren”. Det råder i dag delade meningar om man härmed menar en mur genom dalen, en kedja av vakttorn eller kanske t.o.m. en vattengrav med omgivande jordvallar vilket framkastats efter utvärdering av flygfoton där man möjligen kunnat urskilja en sådan struktur. Otvivelaktigt bör en sådan avspärrning ha säkrat landet framför östra deltat mot fientliga beduinstammar.

Senare tycks faraonerna ha kommit överens med beduinerna om att lämna betesmarkerna i kanten av östdeltat till nomaderna och deras herdar, med baktanken att man därmed skapade en buffertzon som skulle hindra okontrollerade framstötar mot deltat från beduinernas sida. Kanske hade man dragit lärdom av det som hände under 2:a Mellanperioden då kananéerna konttnuerligt och i små grupper trängde in i östra deltat från Främre Asien för att slutligen rycka åt sig makten och som  “hyksosfolket” (“främmande härskare”) lägga under sig och kontrollera norra Egypten från sitt residens i Auaris (Qantir).

Den episod ur Gamla testamentet enligt vilken Josefs 11 bröder kom till Egypten efter en hungersnöd och sökte upp brodern som gjort karriär vid faraonens hov var förmodligen just en sådan fördelning av land till en Nomadstam, i det här fallet Jakobs söner. Landet de kom till, Gosen (jfr 1 Mos 45:10), brukar i allmänhet anses ligga i triangeln mellan Bilbeis, Abu Hammad och Zagazig (Bubastis) med Per-Sopdu/Saft el-Henne som centrum. Man kan därför inte helt utesluta möjligheten att hebréerna när de under Moses ledning “flydde” ur Egypten kan ha avvikit genom Wadi Tumilat för att undgå det arbete på residensbygget i Piramesse (Qantir) och Pithom (Tell el-Maschuta) som egyptierna avkrävde dem. (enligt skildringarna i de gamla egyptiska gränsdagböckerna var en sådan “flykt” en mycket alldaglig företeelse där farao själv säkert aldrig skulle intervenerat.)

De faraoniska expeditionernas väg till turkos- och koppargruvorna i Sinai (jfr också Serabit elChadim) gick under Gamla och Mellersta riket alltid till lands (fram till dess att det byggdes en hamn vid Sinai under Nya riket). Antingen bör man då ha valt en vägen genom Wadi Tumilat åt öster eller också den något kortare vägen från Memfis eller Heliopolis och tvärs över ökenplatån mellan Kairo och Suez. Den sistnämnda rutten användes så flitigt av de nordafrikanska Meckapilgrimmerna att den kom att kallas “Darb el Hagg” (“pilgrimsvägen”).

Redan tidigt under den faraoniska tiden fanns idéer om att man kunde bygga en vattenled mellan Nildalen och Röda havet (för resorna till Sinai och det sägenomspunna landet Punt i dagens Somalia). Det finns också en legend om det äldsta kanalbygget som går tillbaka till en sägenomspunnen Sesostris och Mellersta riket. Men redan det faktum att det inte finns någon konkret uppgift om vilken av de tre härskarna med detta namn som åsyftas visar att det mest rör sig om reminiscenser från en tid som redan de gamla egyptierna räknade som en förgången storhetstid. Och även om relieferna i Hatscheptsuts dödstempel i Deir el-Bahri i Thebe/Västra Thebe innehåller uppgiften att hennes skepp från Punt tog sig igenom ända till Thebe, vilket var omöjligt utan en kanal, så kan det inte ha existerat någon sådan vattenväg på hennes tid. I så fall skulle de hamnar vid Röda havskusten som bara kunde nås över den Arabiska öknen ha varit fullständigt meningslösa och aldrig blivit använda.

Det första verkliga kanalbyggnadsprojektet mellan Nilen och Röda havet påbörjades under Necho II som använde sig av sänkan i Wadi Tumilat för att kunna tränga fram österut med så lite schaktningsarbeten som möjligt. Visserligen lär företaget ha avbrutits efter orakelsvar enligt vilket kanalen endast skulle gynna Egyptens fiender men den verkliga anledningen torde ha varit tekniska eller organisatoriska problem. (Herodotos talar om 120 000 arbetare som alla skulle försörjas i den karga omgivningen.) Nu blev det Perserkungen Darius I som i början av 27:e dynastin lyckades slutföra det ambitiösa projektet och av de stenlagda strandsluttningarna på avsnitt som hittats kan man utläsa att kanalen då var 45 meter bred och 5 meter djup. Enligt Herodotos kunde 2 triremer (treroddare) mötas i kanalen.

Att man på faraonernas tid valde att ge kanalen en annan sträckning än den nuvarande Suezkanalen (som förbinder Röda havet och Medelhavet) beror på att man då hade andra ekonomiska intressen som krävde en förbindelse mellan Nildalen och Rödahavet. De båda kanalernas enda gemensamma avsnitt är den östra delen från Suez via de båda bittersjöarna till Timsahsjön vid Ismailia.

Av de 4 kanalstenar med hieroglyfern på framsidan och det persiska rikets tre kilskriftsspråk på baksidan som Darius lät ställa upp längs kanalen fanns bara 1 exemplar i Wadi Tumilat, inte långt från Tell el-Maschuta (de övriga stod mellan sjöarna i östra delen och numera finns 3 i museerna i Kairo, Suez och Ismailia medan den fjärde är spårlöst försvunnen). Sedan kanalen genom Wadi Tumilat sandats resp. avsiktligt skottats igen (år 767 för att svälta ut Medina efter en revolt mot kalifen Abu Djafar el-Mansur) förlorade wadin sin betydelse till dess att den som i ett led i Suezkanalbygget försågs med en ny konstgjord vattenled 1858-63, Ismailiakanalen, som skulle svara för kanalarbetarnas färskvattenförsörjning. 1876 vidgades kanalen och den används än i dag främst för bevattningsändamål, trots att den är tillräckligt bred för båttrafik. Den börjar i Nilen i Kairo, alltså längre söderut än sin faraoniska föregångare och når fram till den gamla kanalbädden öster om Abu Hammad för att därifrån följa wadins sträckning. Vid Nofischa strax före Ismailia, där kanalen är ett viktigt inslag i den grönskande stadsbilden, går en sidokanal mot Suez och vid Moaskar ytterligare en mot Port Said.

Lämna gärna en kommentar