Guide till Wadi Natrun

Print Friendly

Det är först från medeltiden som man kan spåra namnet ”wadi Natrun” som en beteckning på den långsträckta sänka i Libyska öknen som löpet från nordväst mot sydost paralellt med odlingslandet i västra Nildeltat. Namnet anspelar på de natronfyndigheter (salt) som man sedan gammalt utvunnit här. I mittrännan i denna ca 30 km långa och i genomsnitt 8 km breda sänka, som ligger upp till 22 meter under havsytan, finns en kedja med ca 10 saltsjöar mellan Gaarsjön i nordväst och Fazbasjön i sydost. På sommaren torrläggs samtliga och det högsa vattenståndet når de i mars då de fylls av starkt salthaltigt vatten ur vilket man än i dag utvinner natron och andra salter.

En gång rådde här betydligt gynnsammare klimat och topografiska förhållanden och fynden av stenverktyg visar att det redan under äldre stenåldern fanns människor i detta numera så ogästvänliga område. Under faraonernas tid räknades wadin till Libyska öknens 7 oaser och kallades antingen ”Saltfältet” (”Sechet Hemat”) eller ”Himmelssjön” (Schet-Pet”) vilket anspelade på den roll som råvaran natron spelade för den rökelse som krävdes för den dagliga tempelkulten.

I dag används natronsalt som råvara för glas och glasyrer och framförallt som blekningsmedel, men i gamla tider behövdes det huvudsakligen i de magisk-religiösa riterna. Innan ett tempel kunde börja byggas måste grunden och templets präster renas med natronsalt (vilket visas i reliefcyklerna på väggarna i Sentidens övre egyptiska tempel som Edfu eller Dendera). Det var också oumbärligt vid mumifieringen eftersom det drog ut vattnet ur kroppen och det ingick dessutom som beståndsmedel i en rad gamla läkemedel. Hur viktigt det var framgår bäst av att utvinningen av natronsalt under den grekisk-ptolemeiska tiden var kungligt monopol och att saltfälten bildade ett eget distrikt ”Nitriotes” under beskydd av guden Serapis.

Man får heller inte glömma att Wadi Natrun inte bara var ekonomiskt viktig utan också spelade en politisk-strategisk roll där den låg, väster om deltat, som en långsträckt spärr mot de ständiga angreppen från libyska beduiner. Redan i början av Mellersta riket byggdes ett fästningsliknande komplex på en liten kulle vid Qaret el Dahr i sydvästra delen av wadin (500 meter söder om den nuvarande byn Esbet Beni Salame och 5 km nordväst om Makarioskostret (Deir Abu Makar)).

Anläggningen omgavs av en 59 x 48 meter lång skyddsmur av lertegel med vallgravar framför och dess centrala del var templet. Vid de utgrävningar som gjordes 1939 sedan området plundrats av chefen för Salt & Soda Company hittade man delar av en monumental tempelport som fortfarande bar Amenhemet I:s namninskrift.

I den gamla egyptiska sagan om ”den vältalige bonden” berättas om Wadi Natruns betydelse som rastplats för karavaner som var påväg mot deltat via oasen Bahriya. Sagan berättar detaljerat om handelsvarorna från oaserna, Bl.a. leopard- och vargskinn, kryddor, exotiska fåglar och stenslungor liksom naturligtvis natronsalt från Wadi Natrun, och om hur dessa beslagtas av en korrumperad tjänsteman. Det är först efter ingripande av kungen, varvid bondens vältalighet kommer väl till pass, som varorna kommer tillbaka till sin rättmätiga ägare.

På den romerska kejsartiden hette wadin ”Scythiaca regio” efter staden Skithis som var den viktigaste platsen i området (ännu inte identifierad). Efter kristendomens intåg utvecklades platsen under namnet ”Scetis” till ett viktigt klostercentrum sedan Makarios på 330-talet hade valt den här platsen för sin verksamhet och också dragit med sig många lärjungar hit.

De här första, fortfarande obefästa munkbostäderna föll gång efter annan offer för överfall av de libyska berberna från öknen i väster. Sådana överfall finns upptecknade för åren 408, 434, 44 och 570 och vid överfallet 444 dog 49 munkar från Makariosklostret vilka sedemera som ”de 49 martyrerna” blev Natrunklostrens skyddshelgon. Svårast blev förstörelsen emellertid år 817 när klostren stormades av de muslimska araberna vid erövringen av Nordafrika. Det var också vid den här tiden som de överlevande munkarna började skydda sina kloster med befästningar. Man byggde ett massivt kärntorn (donjon) vars ingång gick via en vindbrygga till andra våningen och som inrymde brunnar, förråd och bostäder liksom en kyrka, allt för att man skulle kunna ta sin tillflykt hit en längre tid. Också andra byggnader som dormitorium, refektorium, ekonomibyggnader (bryggerier, kvarnar och bagerier) samt kyrkorna, som p.g.a platsbrist ofta byggdes i flera våningar, byggdes in med en kvadratisk 2 meter tjock och 10-12 meter hög ringmur. Den enda ingången var oftast dold i murens norra sida.

Trots senare tillbyggnader är detta det byggschema som klostren fortfarande uppvisar ty ingen av de 4 kvarvarande klostren har några byggnadsdelar som går längre till tiden före 700-talet e.Kr. även om de alla, med undantag för Deir es-Surian, grundades redan på 300-talet. De 4 kloster som existerade vid tidpunkten för den helige Makarios död utökades snabbt till ca 40 st med mer än 3500 verksamma munkar. Störst var ökningen på 500-talet sedan Theodosius I på grund av sin monofytiska tro avsatts som patriark i Alexandria av kejsar Justinianus och med sina många lärjungar tagit sin tillflykt till Wadi Natrun

Läs mer om Wadi Natrun: