Underjordens böcker

Bortsett från några scener som först uppträder hos Thutmosis IV (18:e dynastin) och där kungen ses offra framför eller omfamna diverse gudar, så är väggmålningarnas tema taget ur olika böcker […]

Bortsett från några scener som först uppträder hos Thutmosis IV (18:e dynastin) och där kungen ses offra framför eller omfamna diverse gudar, så är väggmålningarnas tema taget ur olika böcker om underjorden samt dödstexterna. Dessa skrifter som vanliga döda fick med sig i graven som papyrus men som här överförts till gravväggarna innehåller ”förhållningsregler”, magiska tänkespråk, uppgifter om underjordens topografi etc. som skulle göra det lättare för den döde att försäkra sig om ett fortsatt liv på andra sidan. De viktigaste böckerna hade sammanställts till ett kanoniskt regelverk och ingår i Gamla rikets traditionella ”pyramidtexter” (Unaspyramiden i Sakkara) liksom Mellersta rikets ”kisttexter” och dessa är:

”Amundatboken”, ”boken om vad som finns i underjorden”. Boken är känd sedan Thutmosis I:s tid (18:e dynastin) och är särskilt vackert återgiven i Thutmosis II:s, Amenophis II:s och Seti I:s gravar. man tänkte sig att underjorden, analogt med nattens timmar, var indelad i 12 kammare vilket motsvarade bokens indelning i 12 avsnitt. Genom dessa kammare flyter sedan underjordens flod ungefär som en ”röd tråd” och på den glider solgudens bark fram nattimme efter nattimme. på barken står den vädurshövdade solguden som åldrats under dagens färd och därför ofta stödjer sig på en käpp och han åtföljs av ibland ganska skrämmande odjur, andar och demoner. Under nattens timmar lurar många faror på gudens färd innan han nästa morgon, under den åldrande solguden till den unga morgonsolen i skarabén Chepris gestalt. Samtliga bilder fungerar i det här fallet bara som komplement till texten.

”Portarnas bok” illustrerar återigen solens väg genom nattens (underjordens) 12 timmar (kammare) men här ligger tyngdpunkten på bildberättelsen. Solgudens väg, och också faraonens eftersom han efter döden blir ett med guden, spärras timme för timme av portar som vaktades av vidunder och ormar och som öppnades med det rätta lösenordet. Mellan 5:e och 6:e porten sitter Osiris, underjordens gud, till doms över de döda. Till slut lyfter urvattnets gud solgudens bark uppåt – solen har avslutat sin färd genom natten och går upp.  De första skildringarana ur ”Portarnas bok” finns i Horemhebs grav och sedan förekommer  den i alla senare kungagravar. En vanlig dekoration i ingångspassagen var ”Till solguden Ras ära”, en hymn till solguden vilken de döda vid sitt inträde i underjorden på kvällen måste anropa med 75 namn.

”Boken om munöppningen” visar de scermonier som anordnades när man öppnade munnen på den döde härskarens staty så att den kunde ta emot mat och dryck.

”Grottboken” delar inte in underjorden i 12 nattimmar utan i en rad grottor som delar in underjordens två halvor i vardera tre delar. Här illustreras de långa textlitaniorna med ett stort antal karakteristiska ”sarkofager” med gudar och döda och solen framställs här som solskivan eller huvudaktörens boll och inte längre som barken med solguden. ”Grottboken” återfinns i fullständigt skick första gången tillsammans med ”Portarnas bok” i de reliefer som Merenptah (19 dynastin) lät sätta dit i ingångsschaktet till Seti i:s ”Osireon” i Abydos samt i Konungarnas Dal mot slutet av den 19:e dynastin (Siptah och Tausret).

”Boken om jorden”, också kallad ”Solens skapelse” är en annan grottboken närstående bok som kom till ungefär samtidigt, men eftersom den inte förekommer allt för ofta kan man fråga sig om den verkligen varit en fristående kanonisk ”bok”. Diktcykeln har fått sitt namn därför att de olika jordgudarna Geb, Aker och Tatenen här spelar viktiga roller i solskivans regeneration.

Det mest kända verket i underjordslitteraturen är förmodligen den klassiska ”Dödsboken” från vilken man numera känner till 193 olika kapitel som den döde fick med sig i graven i form av papyrusrullar som kunde vara flera meter långa. Texten från ett kapitel åtföljs alltid av ett för texten representativt bildfält , en s.k. vinjett. Man valde med förkärlek ut särskilt viktiga kapitel som under ramessidernas tid (19:e/20:e dynastierna) också överfördes till väggarna i kungarnas gravar. Viktigast är kapitel sex med anvisningar till Uschebti-figurerna som ju skulle utföra eventuella ”straffarbeten” i den dödes ställe (ofta fanns texten på själva figuren”, kapitel 110 med de saligas boningar, kapitel 125 med den negativa syndabekännelsen” (”Jag har inte…”) och dödsdomen, kapitel 126 med de 4 babianerna och eldhavet och slutligen kapitel 151 med sentenser om balsameringen av de olika kroppsdelarna (också inskrivna i Tutanchamons guldmask. Den som ansågs ha skapat denna textsamling som man kan följa tillbaka till början av Nya riket var vishetens gud själv, Thot.

Läs mer om Konungaranas dal:

Läs mer om gravar och tempel i Thebe:

Thebe

Etiketter: ,