Gravarna i Konungarnas Dal

Konungarnas dal anses nu mer eller mindre vara fullständigt utforskad och hittills har man funnit 63 gravar som numrerats i den ordning som man upptäckt dem. De få högt uppsatta män som fick privilegiet att låta sig begravas i Konungarnas dal måste som motprestation nöja sig med enkla schaktgravar utan dekorationer. Kungagravarna kan i sin tur indelas i två huvudgrupper.

Till den första gruppen räknas de s.k. tidiga gravarna som ligger i de mest avlägsna och svårtilgängliga delarna av dalen och som också var tämligen väl skyddade både vad gäller passagen in och vägen inne i graven. De mest framträdande dekorationerna här var ”Amundatboken”.

De senare dateras från tiden efter mellanspelet i Amarna även om man övertagit utformningen av gravarna från den perioden. Gravarna var anlagda i ett stjärnformat mönster, inhuggna i klippan i rak linje från centrum i bergsravinens kitteldal, i vars botten Tutanchamons grav befinner sig. Här har man i stort sett avstått från alla invecklade säkerhetsåtgärder inne i graven, men de första gravarna efter Amarnatiden har fortfarande ett ”gravrövarschakt” men också det försvann snart. Man trodde att det skulle räcka med det vakthus som placerades i centrum (där det numera finns ett rasthus) varifrån man kunde överblicka ingångarna till samtliga gravar. Väggdekorationerna i de här senare gravarna består som förut av diverse underjordstexter men framförallt på pelarna återfinns olika motiv (som går tillbaka till Thutmosis IV) med kungen i sällskap med gudarna.

Den förste av faraonerna som skilde gravplatsen från dödstemplet var Amenophis I som emellertid ännu inte använde sig av Konungarnas dal utan lät sig begravas på en hittills obekräftat plats på Thebes västra sida. Då hans mumie identifierades som en av dem man funnit i gömstället i Deir el-Bahri hyser man inte längre något hopp om att kunna hitta hans grav oplundrad. Eventuellt var det Amenophis I som grundade den arbetarstad i Deir el-Medina vars invånare ansvarde för såväl anläggningen som som utsmyckningen av kungagravarna, för både han och hans mor Ahmes-Nefertari betraktades snart som skyddsgudomligheter som man offrade till ända fram till slutet av ramessidertiden (slutet av 20:e dynastin). Den förste kung som valde konungarnas dal som begravningsplats (grav 38) var Amenophis efterträdare Thutmosis I vars mumie även den hittades i gömstället i Deir el-Bahri (identifieringen inte 100% säker). I hans fall har man inte heller funnit något eget dödstempel men i hans dotter Hatscheptsuts terrasstempel i Deir el-Bahri finns utrymmen som var avsedda för hans dödskult.

Av de totalt 26 kungagravarna som det är mödan värt. resp. tillåtet att besöka kan några ibland vara stängda till följd av pågående konserveringsarbeten. Därför kommer den ingående beskrivningarna nedan (i kronologisk ordning) bara gälla de gravar som enligt aktuella uppgifter är, eller nyligen har varit öppna för allmänheten.

Gravar i Konungarnas dal:

Grav nr 34: Thutmosis III (18:e dynastin). ”Erövrarfaraonens” sista viloplats ligger i en brant och smal klippravin som i dag är försedd med trappor och stege och därmed relativt lättillgänglig. En sluttande gång leder fram till den första trappan, därefter vidtar ytterligare en korridor som slutar i ett kvadratiskt schakt. Schaktets blå tak med gula stjärnor symboliserar natthimlen, en dekor som återfinns i salen intill som bärs upp av två pelare och vars väggar försetts med en förteckning över 741 gudar och demoner. Härifrån leder ytterligare en trappa till en rätvinkligt placerad långsmal oval gravkammare med 4 sidokammare som man når via korta korridorer. Taket som bärs upp av 2 fyrsidiga pelare är återigen dekorerat med stjärnmönster medan väggarna är smyckade med väl bibehållna utdrag ur ”Amundatboken”. De svarta och röda konturlinjerna som omger texten och figurerna beror inte som man kan tro på att arbetet inte är färdigt utan här har man försökt att så naturtroget som möjligt överföra en papyrus till gravväggarna, vilket syns tydligt på den krämfärgade bakgrunden i bilderna. Också på pelarna syns mest underjordstexter men på främre pelarens vänstra sida finns en helt annan typ av scen där man kan se kungen få di av trädgudinnan. På en alabastersockel står en tom kvartsitsarkofag med lock, även den smyckad med reliefer och texter. Kungens mumie som återfanns i deir el-bahir finns numera (2014) på Egyptiska museet i Kairo.

Grav nr 35: Amenophis II (18:e dynastin). Amenophis var son till Thutmosis III och grundplanen i hans grav liknar faderns bortsett från att vinklarna inte är avrundade utan kantiga, dvs. räta. 2 sluttande schakt som mynnar i en kammare. Härifrån viker man av in i den första salen som bärs upp av 2 pelare och helt saknar utsmyckning och efter en trappa och ytterligare en korridor befinner man sig i den rektangulära gravkammaren med sina 6 bärande pelare och 4 sidokammare. I bortre änden ligger ett något djupare schakt för kvartsitsarkofagen där kungamumien återfanns helt intakt med en blomsterbukett och en girlang. Med kursiva hieroglyfer och bilder illustreras ”Amduatboken” svagt och skugglikt men mästerligt på väggar som efterilknar en papyrusrulle medan taket med sina gula stjärnor mot blå bakgrund symboliserar natthimlen. På de kantiga pelarna kan man se gravherren tillsammans med dödsgudarna. Senare fick den här graven tillsammans med ”cachetten” i Deir el Bahri ta emot ett flertal mumier efter 18:e och 19:e dynastiernas faraoner eftersom deras egna gravar inte gav tillräckligt skydd mot gravrövarna. Dessa mumier och de gravgåvor som man fann här, r.ex. uschebtis och statyetter, finns idag på Egyptiska museet i Kairo (2014)

Grav nr 62: Tutanchamon. Denna grav kan inte längre besökas utan särskilda tillstånd, men en exakt kopia av graven har uppförts utanför Konungarnas dal.

Grav nr 57: Horemheb (18:e dynastin). Denne uppkomling av borgeligt ursprung, som räknade sin regering från år 1353 som är det år Amenophis III dog och det olycksaliga mellanspelet i Amarna inleddes, fick tillträde till tronen som Ejes medregent. Länge trodde man att Horemheb skulle ha grundat sina anspråk på tronen genom äktenskap med en syster till Nefertiti vid namn Mutnedjemet. Men av kronologiska skäl kan hans gemål knappast vara identisk med denna sin namne och syster till Nefertiti. Lika svagt underbyggda är spekulationerna om att Tutachamons efterträdare Eje skulle ha ingått äktenskap med kungaänkan Anchesenamon, Echnatons 3:e dotter, för att stärka sin rätt till tronen. Horemhebs kungagrav följer ett enkelt mönster (den ursprungliga som han lät bygga som framgångsrik fältherre finns att se i Sakkara): här finns försal som följs av en lätt krökt passage direkt in i gravkammaren där den vackra granitsarkofagen fortfarande står kvar. Som dekoration har man här för första gången valt ”Portarnas bok”. För övrigt finns här väl tilltagna stenreliefer av Egyptens gudar, målade i kraftiga och förvånansvärt fräscha färger, som ses tillsammans med gravägaren eller mottar offergåvor av honom.

Grav nr 17: Seti I (19:e dynastin). Den 100 meter långa graven upptäcktes år 1817 av italienaren Giovanni Battista Belzoni (1778-1823), en något gåtfull personlighet som Howard carter kallat för ”en av de mest framstående männen i egyptologins historia” och vars skattletningsmetoder visserligen var ytterst effektiva men inte oomstridda bland vetenskapsmännen. Den här graven betraktas i sitt nuvarande skick som den vackraste i hela dalen och är den enda som är helt täckt av målade reliefer. Det som fascinerar är framförallt det förnämliga utförandet och de skickligt valda ”jordiga” färgerna mot den gula bakgrunden.

En trätrappa leder upp till ingången och första korridoren. Här ses flygande gamar i taket och på väggarna återges hymnen ”Till solguden Ras ära”. Sedan följer en trappkorridor där man kan se Ra i 75 olika inkarnationer, texter ur ”Amduatboken” samt Isis och Nephtys och som slutar i den 3:e korridoren där man kan följa solens resa genom några av nattens kammare. I nästa rum, en kvadratisk försal visas Seti inför olika gudar. Via en trappa som går över ett schakt kommer man till 1:a pelarsalen på vars 4 pelare man återigen kan se gravherren inför olika gudar. På väggarna finns utdrag ur ”Portarnas bok”. Särskilt intressant är nedre vänstra hörnet där fyra mycket karaktäristiskt tecknade representanter för de fyra människoraser (egyptier, asiater, svarta afrikaner, libyer) som egyptierna kännde till tillsammans hyllar den falkhövdade Horus. Denne i sin tur leder fram Seti till Osiris som tronar framför Hathor på bakre väggen. Härifrån går ytterligare en trappa till den 2:a pelarsalen där väggdekorationerna aldrig blev riktigt färdiga, dvs. bilderna är skissade i rött och svart på stuckunderlag (flera stationer på solens nattliga resa och ett slags ”skärseld”). Från 2:a pelarsalen går 2 korridorer med bilder från munöppningsritualen till försalen där man kan beundra de utsökta relieferna med Seti som offrar till dödsgudarna. 6 pelare bär upp taket i tredje pelarsalen som visar uttdrag ur ”Portarnas bok”. I den välvda bortre delen med stationer på solresan och Anubis som genomför munöppningsceremonin på Osiris stod en gång en alabastersarkofag som idag finns på Soane-museet i London. I den vänstra sidokammaren finns scener ur ”Portarnas bok” och i den högra någonting som liknar en egyptisk version av ”berättelsen om syndafloden”: när människorna visar olydnad mot solguden straffar han de onda och räddar de goda. På bortre väggen ses luftguden Schu tillsammans med andra andar stödja himmelskon som bär upp två solbarkar med sin kropp. På väggarna i den intilliggande offer- och skattkammaren, där man en gång placerade gåvorna, kan man se bilder ur ”Amduatboken” och bostäder för de döda vars dörrar öppnas när guden närmar sig så att man ser hur gudar och andar väcks till nytt liv. Relieferna i en annan av sidokamrarna är förstörda och den osmyckade 4:e pelarsalen hålls stängd.

Grav nr 14: Tausret och Grav nr 47: Siptah (19:e dynastin). De här båda gravarna ligger alldeles intill varandra längst bort i en utlöpare av Konungarnas dal och eftersom deras historia har många anknytningspunkter behandlas de här på samma gång. Samtidigt är de ett mycket talande exempel på den politiska instabiliteten i övergången mellan 19:e och 20:e dynastierna. Utformningen av gravarna och stilen på utsmyckningen uppvisar stora likheter vilket inte är så konstigt eftersom de byggdes samtidigt. Tausret var Seti II:s gemål och överlevde sin make utan att förbindelsen gav upphov till någon tronföljare. Medan drottningarna i regel fick sin vila i Drottningarnas dal så byggde men en klippgrav åt Tausret i Konungarnas dal, inte långt från makens (nr 15). Den s.k. Guldgraven (nr 56) har förövrigt fått sitt namn efter det stöldgods från Seti och hans hustrus gravar som gömdes i den oanvända schaktgraven men som aldrig hämtades av plundrarna. För när man stötte på förrådet år 1908 innehöll det fortfarande armringar, öronringar och andra guldsmycken som tillhört detta kungapar (föremålen finns på Egyptiska Museet i Kairo, övre våningen, sal 13. 2014).

Efter Seti II:s förtidiga död blev prins Siptah visserligen nominell tronföljare (han var frukten av en förbindelse med en syrisk bihustru vid namn Sutailja) men Tausret övertog i egenskap av ”den stora kungliga gemålen” det ställföreträdande regentskapet för den minderårige barnkungen. Denne led dessutom av klumpfot vilket man också kunde se på hans kropp som återfanns i mumiegömstället i Amenophis II:s grav. Vid den här tiden höll man på att anlägga 3 gravar i Konungarnas dal. Dels den ställföreträdande regentens som liknar en kungagrav i utformningen av den främre delen (först 60 meter lång med en anslutande gravkammare med 8 bärande pelare) men som saknar den ”kungliga alnen” som måttstock och som i sitt dekorationsval är en drottninggrav där regenten enbart får träda fram inför gudarna som följeslagare till kungen Siptah. Dels var det kungens egen grav som både i uppbyggnad, storlek och dekorationer motsvarar en traditionell kungagrav. Den 3:e var en (ofullbordad) grav anlagd av den syriskfödde Bai (nr 13) som var ”hela landets store skattmästare” och som måste haft en politiskt utomordentligt stark ställning (som grå eminens?) för att han skulle få tillåtelse att begravas här och dessutom i en grav med dekorationer. Förmodligen var det först sedan hon avlägsnat denne inflytelserike ämbetsman, som försvann ur bilden under Siptahs 4:e år, som Tausret kunde avancera till likaberättigad medregent. För hennes grav hade detta till följd att den nu utvidgades bakåt med en pelarhall med den ”kungliga alnen” som måttenhet samtidigt som titeln och dekorationerna i den delen ändrades så att de motsvarade hennes nya ställning. Omedelbart efter Siptahs död efter det 6:e regeringsåret ändrade tausret återigen byggnadsplanen för sin grav. Arbetet med pelarhallen bakom sarkofagkammaren lämnades oavslutad samtidigt som graven i stället drevs in ytterligare 52 meter i klippan, med den ”kungliga alnen” som mått, och nu också dekorerades med underjordsböckerna (”Amduatboken”) som var förbehållna faraonen. Resultatet var en 112,4 meter lång klippgrav med en fallhöjd på 1,8 meter in till gravkammaren längst in. De nya målningarna och relieferna visar hur drottningen ensam, som ”farao”, träder fram inför gudarna. Siptahs regeringstid räknade hon som sin  och de bilder i graven som härstammade från den tid när Tausret bara var ställföreträdande regent ersattes slutligen med bilder av Tausrets gemål Seti II. Drottningen på faraotronen tycks emellertid inte ha fått uppleva sin grav i färdigt skick, för efter bara 2 år som ensam regent avled hon, möjligen i någon uppgörelse med sin motspelare Sethnacht. Denne lyckades till slut bestiga tronen som grundare av 20:e dynastin, trots att han inte var släkt med kungahuset, och lät också i efterhand bekräfta detta genom ett gudsorakel. När nu även denne troninkräktare strax därpå avled ändrades Tausrets grav en sista gång och med ytterst hafsiga och uppenbarligen forcerade arbetsmetoder ersattes nu bilderna av drottningen med bilder av Sethnacht som alltså fick sin vila i rivalens grav.

Tausrets mumie har man inte kunnat spåra (och inte heller Sethnachts) varför drottningens slutliga öde är och förblir okänt. Siptahs kvarlevor har man emellertid funnit och det finns belägg för att den unge kungen trots att han ”ogiltigförklarades” under tausret ändå fick en reguljär begravning i den grav som anlagts för honom. Graven gick 89 meter in i berget men hade en enkel grundplan och det var bara den främre delen som försågs med dekorationer. Av rädsla för gravskändningarna tvingades man emellertid flytta mumien.

Grav nr 11: Ramses III (20:e dynastin). Graven är med sin längd av 125 meter en av de största i dalen och är också ovanlig såtillvida att de båda ingångskorridorerna kantas av inte mindre än 10 sidokammare som också innehåller de intressantaste väggdekorationerna. De är fascinerande p.g.a. de variationsrika och ibland också ovanliga motivvalen. På väggarna i de båda ingångskorridorerna träffar man på hymnen ”Till solguden Ras ära” och scener ur ”Amduatboken”. I 1:a sidokammaren till vänster skildras bagare, slaktare, kockar och läderarbetare och i den 2:a högra ses segelfartyg med och utan rigg, alltså scener ur det dagliga livet i Egypten. I den 3:e sidokammaren offrar Nilguden till andra fruktbarhetsgudar. I den 4:e sidokammaren, den s.k. vapenkammaren, visas standar och vapen av olika slag. Den 5:e sidokammaren innehåller offerscener och i den 6:e, den s.k. skattkammaren kan man se allehanda redskap och kärl, både tillverkade i Egypten och importerade. Den 7:e sidokammaren var tillägnad kungens Ka som åtföljs av heliga djur och i den 8:e iakttar ramses arbetet på ett av de heliga fälten från sin bark. Bilderna i den 9:e sidokammaren av en harpspelare som håller serenad för gudarna har gett graven ”Harpistgraven”. I 10:e sidokammaren ser man 10 olika Osirisgestalter. I resten av rummen känner man igen de vanliga scenerna ur dödsböckerna, bilderna av gudarna och bilden av människans fyra raser som finns även i Seti I:s grav.

Grav nr 9: Ramses VI (20:e dynastin). Den här anläggningen ovanför Tutanchamons grav kallas också ”Memnons grav” eller ”Själavandringens grav”. Den var ursprungligen avsedd för Ramses V och byggdes sedan ut ytterligare. Också här tilltalas man av de välbevarade relieferna i en färgskala som tar upp jordens och markens nyanser. Här skildras ännu en gång solens resa genom natten som den beskrivs i ”Amduatboken” och i ”Portarnas bok” men relieferna återger också andra dödstexter. Dessemellan stöter man hela tiden på inskrifter som ristats in av grekiska och koptiska ”turister”. Kvar finns också resterna av den väldiga granitsarkofagen.

Gravar där man funnit gravgåvor: I Konungarnas dal har man kunna tillvarata ett stort antal gravgåvor i två icke kungliga gravschakt.

Maherpras grav (nr 36): Av både mumien och hans dödspapyrus, en av de vackraste i sitt slag, framgår att denne högt uppsatte ämbetsman var mörkhyad med tydligt afrikanska drag och efter som man funnit dukar med Hatscheptsuts namnkartusch i hans grav dateras han till denna drottnings regeringstid. För övrigt finns inga faktiska uppgifter varför man inte kan dra några slutsatser om varför han fick tillåtelse att anlägga sin grav här. De mest uppmärksammade av alla hans gravgåvor (Egyptiska museet, 2014) är en blå fajansskål som kallas ”Nun-skålen” eftersom den symboliserar urvattnet samt några hundhalsband av läder med vackra inläggningsarbeten.

Grav nr 46: Juja och Tuja: Graven tillhörde drottning Tejes föräldrar och alltså Amenophis III:s svärföräldrar och Amenophis IV/Echnatons morföräldrar. Med sina flerdubbla sarkofager som fortfarande innehöll mumierna med guldmasker, skrinen, stridsvagnarnas etc. var den här gravskatten när den hittades och tillvaratogs 1905 den ditintills största i Konungarnas dal, fram till fyndet av Tutanchamon-graven. En lustig detalj är att Amenophis III när han skulle bidra med bohag till svärföräldrarnas gravutrustning uppenbarligen löste problemet genom att ställa sin halvvuxna dotter Sat-Amons urvuxna barnstolar till förfogande, alla naturligtvis mycket praktfulla möbler.

Grav nr 55: Den här enkla gravanläggningen strax till vänster om och nedanför rasthuset har vållat forskarna mycken huvudbry. Faktum är att större delen av de ytterst slarvigt förvarade skrymmande föremålen i graven bär Tejes inskrifter (Bl.a. ett numera svårt skadat guldskrin). Arkeologerna kom därför att betrakta graven som drottningens vilket dessutom först bekräftades av en ”känd kvinnoläkare” som identifierade mumien som kvinnlig. Nu tycks emellertid nya noggranna kompletterande undersökningar visat att det är frågan om en man som med anledning av blodgrupp och den typiska formen på skallen måste ha varit nära släkt med Tutanchamon (far, bror eller möjligen halvbror). Nu verkar de flesta anse det bevisat att mumien är den efter farao Echnaton som fått en provisoriskt ihop plockad gravskatt med föremål från andra gravar i närheten med sig, företrädelsevis från Tejes men också från Echnatons bihustru Kiyas grav. Från Kiya kommer enligt undersökningar de flera gånger justerade inälvskrukorna av alabaster med människohuvud som avslutning, samt den med färggranna glasflussinläggningar dekorerade mumiekistan. Kistlockets guldansiktesmask hade rivits bort och kungakartuscherna på översidan och vid fötterna hade omsorgsfullt skurits ut för att utplåna allt som påminde om Amarnatiden (och Echanaton).

Läs mer om Konungaranas dal:

Läs mer om gravar och tempel i Thebe:

Thebe

Allt om Egypten på Facebook

Unable to display Facebook posts.
Show error

Due to recent changes in the Facebook API it is unfortunately no longer possible to display posts from Facebook Groups. Please see this page for more information.

Fråga oss om resor till Egypten

Kommentar

Translate »