Konungarnas dal (Biban El-Malak)

Print Friendly, PDF & Email

Över de thebanska västra bergen höjer sig en naturlig klipp-pyramid, el Qurn (“hornet”) och där fann faraonerna i 18:e-20:e dynastierna sin sista vila, men också några av drottningarna och de höga ämbetsmännen. Gravarna var uthuggna ur klippan i form av schakt, gångar eller kammare och de var avsedda att härbärgera de mumifierade kropparna samt gravgåvorna som kunde vara allt från olika kärl, bruksföremål av alla de slag, kläder, möbler, transportmedel, kultstatyer och uschebti-figurer, kort sagt allt som denne aktningsvärde döde kunde tänkas behöva på sin resa genom underjorden och för en värdig tillvaro på andra sidan.

Gravarna förseglades och skulle förbli stängda i all evighet. Den döde gravinnehavarens dödskult fullgjordes i fortsättningen av Amons präster i separata gravtempel vigda åt denne den störste av gudarna. Om det bara var av religiösa skäl man skilde gravar och kultplatser åt eller om detta var ett sätt att ge gravarna extra skydd är ännu inte helt klarlagt. Det är emellertid ett faktum att det mot slutet av Nya riket, en tid som präglades av oro, korruption och nöd hos befolkningen, förekom välorganiserade band som kunde bestå av både präster och anställda vid nekropolen och som bröt sig in i både kungliga och privata gravar i dalen för att stjäla skatterna.

Traditionella rättsliga åtgärder blev ofta verkningslösa på grund av rättstvister, mörkläggningar och korruption. Prästkungarna försökte skapa ordning i dalen, restaurerade de ibland illa skändade mumierna och flyttade dem under hemliga nattliga aktioner från det ena gömstället till det andra.

Så kom det sig att Amenophis II:s grav liksom också en “cachette” som låg ovanför Deir el-Bahri slutade som ganska ovärdiga gemensamhetsgravar för några av det gamla Egyptens stora män. I det sistnämnda “gömstället” fanns de jordiska kvarlevorna efter Amenophis I, Thutmosis III, Seti I och Ramses II som ändå hade varit Nya rikets allra mest betydande härskarpersonligheter.

Men inte ens här fick de vila i fred. Åren 1876-79 kunde man av en rad föremål som dök upp i konsthandeln dra slutsatsen att en gravplats hade öppnats av obehöriga. Spåren ledde till Abd el-Rassul, en beduin från Qurna vars familj uppenbarligen hade yrket “gravrövare” som (en sorglig) tradition. Trots att denne tappert uthärdade de mycket obehagliga förhören fick den egyptiska fornlämningsförvaltningen värdefulla tips, uppenbarligen en följd av oenighet gravrövarna emellan. Följden blev att dess chef Maspero i Juli 1881 kunde utrymma gömstället och föra skatterna och kungamumierna med ångbåt till Kairo. och om nu färden liknade en förnäm likprocession – fellaherna (bönderna) som kantade Nilstranden sköt hederssalut och kvinnorna slet sitt hår och utstötte höga klagorop – så var det som väntade dessa det förgångnas stora män i Kairo bara ytterligare en förolämpning från byråkraternas sida. Eftersom skattemyndigheternas sekreterare inte kunde hitta några anvisningar i sina böcker och listor för den här typen av last deklarerades och värderades de helt enkelt som torkad fisk.

En annan under sin livstid relativt obetydlig kung sägs ha hämnats på dem som störde hans sista vila med en legendarisk, men mycket fantasieggande förbannelse. Det var Thutanchamon vars grav öppnades flera gånger men aldrig plundrades helt och som ända fram till 1922 har bevarat den värdefullaste gravskatt som arkeologerna någonsin har sett. Också mumien efter denne härskare återfanns i oskadat skick.

När dagens turist tar den ganska besvärliga vägen till den mycket vackra kulliga dalen, på sommaren glödhet som en ugn, så är det framför allt för att se gravarnas väggmålningar som fortfarande förmedlar ett imponerande återsken av den forna prakten.

Läs mer om Konungaranas dal:

Läs mer om gravar och tempel i Thebe:

Thebe

Lämna gärna en kommentar