Deir al-Bahri

Den bergskedja i väster där den thebanska nekropolen ligger viker undan ungefär i mitten och där öppnar sig en kitteldal vars sluttningar har fått namnet ”Deir el-Bahri” (”Norra klostret”) efter ett kloster som låg här medan själva dalen kallas Assassif.

Den som först lät resa sitt dödstempel på den platsen var Mentuhotep II som var den som åter enade riket efter den oroliga !:a Mellenperioden och därmed kan betraktas som grundaren av Mellersta riket. Här låg också kungagraven under tempelanläggningen (vilket aldrig var fallet i Nya rikets dödstempel).

Innan Mentuhoteps efterträdare för att återknyta till Gamla rikets traditioner flyttade kungaresidenset från Thebe tillbaka till trakten kring Memfis och också återupplivade begravningsseden att bygga kungapyramider, hade man under den II:e dynastin utvecklat nya gravformer och Mentuhotep var själv den förste som skapade ett dödstempel som var uppbyggd i terrassform.

Till templet förde en 46 meter bred processionsväg av tegel som började vid daltemplet i kanten av odlingslandet och fortsatte över hela Assassif ända fram till templets muromgärdade förgård. Något avsides, lite längre åt norr kan man fortfarande se en ramp (”Bab el-Hosan”) som ligger nedsänkt i marken och som går från förgården till den skengrav där man fann Mentuhoteps berömda hebsedstaty med sina klumpiga armar och ben, svartmålad som tecken på fruktbarhet och iklädd Nedre Egyptens röda krona och den för en 30-års jubilerande regent typiska vita kåpan (finns på Egyptiska Museet i Kairo (2014), nedre våningen, hall 26).

På västra sidan av förgården, där Thutmosis III senare lät uppföra en liten kiosk, fanns en brant ramp kantad av tätt planterade sykomorträd och tamarisker upp till den första tempelterassen (54 x 41 meter). Framsidan av terassen som vette mot förgården utgjordes av en öppen dubbel pelarhall direkt till höger och vänster om rampen. Precis som i det senare Hatscheptsutstemplet var pelarhallens bakre vägg och bakre väggarna i de bakre dubbla pelarhallarna kring terrassbyggnaden dekorerade med reliefer som föreställde jakter, fälttåg, processioner och vardagsscener. fragment av de här relieferna är utspridda över museer i hela världen. Byggnaden uppe  på terrassen var på alla fyra sidorna kringbyggd med en kolonnad (fyra skepp frammåt och åt sidorna och tre skepp bakåt). Tidigare tog man för givet att byggnaden krönts av en pyramid men numera har man kunnat gräva fram delar av byggnaden bland resterna av det numera nästan helt förstörda templet och vet att det som höjde sig över taket var en massiv mastaba med hålkäl som övre avslutning.

Vid bakväggen i den västra kolonnadomgången står 6 statyskrin uppradade. De föreställer Mentuhoteps gemåler och döttrar som hette, räknat från söder, Hanhenet, Kemsit, Kawit, Sadeh, Aschait och Mijt. I deras gravkammare i klippan bakom skrinen har man också funnit sarkofager som var tillverkade av hopbundna kalkstensplattor och försedda med reliefer på utsidan och målningar på insidan, Kwaits med berömda frisör- och mjölkningsscener och Aschaits med scener från jordbruket. (numera, (2014), finns de i ljusgård 48 på övre våningen på det Egyptiska museet i Kairo.) Den bakre västra delen av Mentuhoteps tempel ligger inne i bergsklippan i väster. I övergången mellan den av en kolonnhall omgivna förgården och den bakre kolonnaden (med åttkantspelare på runda baser) fortsätter den nedsänkta, med tunnvalv överbyggda och omsorgsfullt inklädda ingångsrampen (150 meter lång) ned till kungens gravkammare, som vanligt återfunnen i plundrat skick. Dödskultcermonierna till den döde kungens ära ägde rum framför den nich med hans kultstaty som var inhuggen i klippan längst in i den avslutande pelarsalen.

hatsheptsut tempel stor

Hatscheptsuts tempel i Deir el-Bahri

Betydligt bättre bevarat än Mentuhoteps tempel i Deir el-Bahri, och också mer känt, är det terrasstempel strax norr om Mentuhoteps tempel som drottning Hatscheptsut lät resa åt sig 550 år senare och som är ett verk av hennes berömde byggmästare Senmut. Mycket skickligt övertog han inslag och stildrag från granntemplet så att de båda byggnadsverken trots tidsavståndet utgjorde en harmoniskt enhetlig grupp. Också Hatscheptsut hade en långsträckt 37 meter bred uppfartsväg som började vid ett i dag förstört daltempel i odlingslandet och slutade mot den murinhägnade förgården framför ett dödstempel uppbyggt i tre terasser. Strax före rampen upp på 1:a terrassen har man funnit spåren av 2 T-formade dammar och även här måste marken ha varit täckt av planteringar, bl.a. med sådana exotiska buskar som man hade fört med sig till Nillandet under drottningens expedition till Punt. De sfinxer som kantade processionsvägen och förbindelseramperna mellan terrasserna hittades sönderslagna, för när man under Thutmosis III försökte utplåna minnet av den impopulära drottningen drabbade bannlysningen också Hatscheptsuts statyer och reliefer. (hopsatta sfinxexemplar finns bland annat på Metropolitan Museum i New York, i Berlin och på Egyptiska Museet i Kairo,(2014) i nedre våningen, galleri nr 7.) Templet måste emellertid ha drabbats också av nästa förstörelsevåg under Echnaton eftersom samtliga reliefbilder av guden Amon hackats bort. Aom förment far till Hatcheptsut intog Amon en särskilt framträdande plats i templet. Ramses II lät emellertid snygga till relieferna och efterlämnade korta enspaltiga hieroglyfinskrifter till minne av sina restaurerings arbeten.

De restaureringsarbeten som man företog under de första utgrävningarna på platse, 1911-31, har visat sig vara mindre lyckade. Den rekonstruerade vänstra (södra) av de båda dubbla pelargångar som pryder framsidan på den första terrassen har blivit för låg (vilket syns tydligt om man jämför med pelargången till höger om rampen). Dessutom kompletterade man sextonkantpelarna med murade rundpelare.

Pelargångens bakre vägg pryds av reliefer som föreställer transporten och resningen av de båda stora obeliskerna vid templet i Karnak men de intressantaste relieferna hittar man i nästa etage, på bakre väggen i de pelargångar som står på var sin sida om 2:a rampen. den norra (högra) pelarhallen (födelsehallen) återger Hatscheptsuts födelselegend med vilken denna kvinna på faraonernas tron försökte hävda sin legitimitet. Som förmyndare och ställföreträdare för den minderårige Thutmosis III fick hon makten och slutligen tog hon själv över kungavärdigheten och besteg faraotronen.

Hatcheptsut staty luxor

På bilderna lät hon sig aldrig framställas som kvinna utan alltid som kung (med en mans överkropp, kungainsignerna och t.o.m. det rituella kungaskägget). För att motivera hennes anspråk på tronen visar relieferna i hennes dödstempel (från höger) hur guden Amon beslutar sig för att avla en gudomlig tronföljare. Åtföljd av guden Thot (1:a bilden) beger sig Amon, förvandlad till regenten Thutmosis I till drottning Ahmes sovgemak där guden förenar sig med kungagemålen (skildrat mycket diskret med de båda sittande bredvid varandra och med två övervakande skyddsgudinnor). Därefter ger Amon den vädurshövdade Chnum i uppdrag att forma Hatscheptsuts kropp och hennes ”Ka” (”själ”) på drejskivan vilket sker med hjälp av den grodhövdade barnmorskegudinnan Heket. Nu förkunnar Thot för Ahmes att hon kommer att föda ett gudabarn till tronföljare. Den tydligt höggravida drottningen förs nu av Chnum och Heket till ett födelserum med en födelsestol som står på en säng. Här äger nedkomsten rum i närvaro av ett stort antal skyddsgudar och livgivande demoner och skyddsandar (med hieroglyfen ”anch” i handen). Slutligen bekräftar Amon ännu en gång inför gudinnan Hathor att han är far till det kvinnliga kungabarnet som i slutscenen presenteras som den rättmätiga härskaren inför Övre och Nedre Egyptens landsgudar. Samma bildsvit om födelsen lät Amenophis III sätta in i födelserummet i sitt tempel: Luxortemplet.

Inhugget i klippan längst ut till höger i samma etage som födelsehallen ligger ett kapell åt guden Anubis. De vackra färglagda relieferna på fasaden visar ett rikligt försett offerbord åt Amon och Ra medan bilden av den offrande Hatcheptsut har mejslats bort. Endast Mut-gamen som en gång skulle skydda henne finns kvar i sitt hörn. T.o.m. på den avslutande frisen upptill hade man arbetat bort de upphöjda Ka-armarna nedanför de av solskivan krönta uraeuskobrorna eftersom dessa symboler tillsammans är ett schiffer för Hatscheptsuts tronnamn ”Maat-Ka-Ra”.

Bakom förhallen med sina 12 bärande pelare och reliefer ligger det två gånger vinklade egentliga klippkapellet, också det med välbevarade reliefer där den schakalhövdade underjordsguden Anubis upptar det största utrymmet.

Motsvarigheten till födelsehallen är pelarhallen på vänstra (södra) sidan om rampen (Punthallen) med en skildring av expeditionen till det fabulösa guld- och rökelselandet Punt som förmodligen låg vid det som i dag är Somalias kust. Också här skall reliefsviten läsas från vänster, men det är södra kortväggen som är mest givande. Här finns både floran (palmer och myrrabuskar) och faunan i Punt minutiöst återgivna (korthornad nötboskap, bisarra fiskar i bildremsan längst ned etc.) liksom också invånarnas levnadsförhållanden (byggnader på pålar) och klädsel (höftskynke med två snibbar).

Från höger kommer Hatscheptsuts expeditionsledare Panehesi, som under beskydd av en egyptisk truppkontingent närmar sig en delegation från Punt anförd av den lokale fursten och hans enormt feta hustru. (Reliefen här är en avgjutning, oginalet finns på Egyptiska Museet i Kairo, (2014) nedre våningen, sal 12.) Precis som under den europeiska kolonialtiden byttes landets värdefulla produkter mot glaspärlor och billiga vapen och långväggen skildrar hur handelsskeppen (med babianer som klättrar omkring i riggen) lastas med guld, rökelse och hela myrrabuskar med rotbollar som bärs ombord i korgar av åtskilliga män. Därefter ses expeditionen lyckligt och väl tillbaka i Egypten (uppgiften att man seglade till Thebe gjorde att man länge trodde att det redan under Hatscheptsut fanns en föregångare till Suezkanalen). Här sorteras godset som också består av trä, elefantbetar, exotiska djur och deras skinn. Sedan fastställer man mängden guld (massiva ringar på en balansvåg med oxformade vikter) och myrra (mäts med flera skäppor) och viger detta åt guden Amon varvid drottningen återges framför guldbarken med 2 offerkärl.

Till vänster om Punthallen ligger motsvarigheten till Anubiskapellet, ett klipptempel åt Hathor vars tak bars upp av ett stort antal praktfulla kolonner med hathorkapitäl (taket saknas). Väggrelieferna här föreställer Hatscheptsut tillsammans med hathor-kon och en procession med beväpnade truppenheter. Både här ocg inne i klippkamrarna bakom är relieferna fortfarande i utmärkt skick. Mycket intressanta är också de dolda avbildningarna av byggmästaren Senmut i de små sidonischerna i klippkapellet. När man öppnade de här små rummen syntes de inte eftersom de var skickligt maskerade med träluckor (som idag är försvunna), Det förekommer spekulationer om att de här Senmutrelieferna sattes dit utan drottningens tillstånd och att Senmut skulle ha fallit i onåd när hans egenmäktiga förfarande upptäcktes. Det enda man med säkerhet vet är emellertid att Senmut plötsligt försvann ur drottningens ur bilden medan drottningen ännu levde, men skälen till detta vet man ingenting om.

Den översta terassen har en pelarhall framför den bakomliggande övre gården som är omgiven av kolonner. Klipphelgedomen som har huggits in i klippan bakom övre gården (med en liten kolonnad som placerats framför kapellet under ptoleméertiden har ytterligare kultrum på båda sidorna (till vänster dödskultkapellen för drottningen och hennes far Thutmosis I, till höger en öppen gård med ett solaltare åt Ra i mitten [som tidigare i Abu Gurob och senare i Amarna]).

Påpekas bör att Mentuhoteps tempelaxel, som går paralellt med Hatscheptsuts, om man förlänger den över Nilen ligger precis i linje med huvudaxeln i det stora Amontemplet i Karnak och dess första pylon.

Halvvägs upp i sluttningarna norr om de båda templen i kitteldalen vid deir el-Bahri finns en rad enkla, oftast odekorerade klippgravar som höggs in i bergväggen redan tidigt under Mellersta riket (alltså i anslutning till Mentuhoteptemplet). Under Hatscheptsuts tid trängde sig byggarbetarna in här och använde grottorna antingen som nödbostäder eller som dryckesdepå, något som de oräkneliga skärvorna från vinkrus från den här tiden i några av grottorna tyder på. I en av klippgrottorna har också arbetarna på ett ganska drastiskt sätt och kanske i något onyktert tillstånd gjort sig lustiga över förhållandet mellan sin ”kung” Hatscheptsut och hans/hennes byggmästare Senmut med ett entydigt pornografiskt klottrande på väggarna. Även nutidens egyptologer har tillskrivit dem båda ett tidvis mycket nära förhållande, så nära att man till och med betraktade Hatscheptsuts dotter Nofrure som dotter också till Senmut. I dag vet man emellertid att Hatscheptsuts gemål Thutmosis II var far till prinsessan. Förklaringen till den nära kontakten mellan Nofrure och Senmut som så många skulpturer tydligt pekar på är att Senmut inte bara var Hatscheptsuts byggmästare utan också den som uppfostrade hennes dotter.

Det finns två kända gravanläggningar som tillhörde Senmut. Den som användes var tydligen den som ligger vänd mot terasstemplet i gravberget Schech Abd el-Qurnas nordostsluttning medan den tidigare anlagda klippgraven ligger djupt inder 1:a gården i Hatscheptsuts anläggning. Ingången ligger utanför anläggningen, mot öster, och fortsätter i ett flera 100 meter långt brant fallande schakt som på 3 ställen vidgas till rum. Det är emellertid endast det främsta som innehåller någon bildutsmyckning (för övrigt med ovanliga astronomiska motiv i taket) men på schaktets högra sida, strax innan man kommer fram till rummet, finns också skisser med porträtt av Senmut.

En beskivning av byggnadsverken i Deir el Bahri skulle inte vara fullständig om man inte också tog med Hathortemplet och Hathorkapellen som Hatsheptsuts efterträdare Thutmosis III lät resa här. Denna lilla, tunnformigt välvda helgedomen på vars bakre vägg kungen ses offra till Amon (här finns även många besökares inskrifter) och som nästan helt upptas av en kalksten skulpterad hathor-ko som skyddar Thutmosis efterträdare Amenophis II och ger honom di, den är numera återuppbyggd på Egyptiska museet i Kairo, (2014), nedre våningen, rum 12). Helgedomen hittades i ruinhögarna efter ett större tempel för Hathors processionsbark som thutmosis III hade låtit anlägga längre upp mellan Mentuhoteps och Hatscheptsuts kultplatser. Trots att man från processionsvägen upp genom Assassif kunde se att här låg ett tempel som tydligt avtecknade sig mot marken dröjde det ända till i början av 1960-talet innan det blev frilagt. De vackraste reliefblocken fördes då till museet i Luxor och det enda man ser här i dag är tempelterrassen med nedre pelarpartierna. Kultplatsen förstördes av ett ras i slutet av ramessidernas tid och användes sedan som stenbrott, och det var framförallt de undre delarna av templet, också anlagt i terrasser, som forslades bort.

Strax söder om kitteldalen i deir el-Bahri stötte lokalbefolkningen år 1875 på ett gömställe (Inhaps grav, nr 320) dit man under 3:e Mellanperioden i hemlighet och som skydd mot plundringarna flyttat mumierna av kungarna och Amons överstepräster (liksom Amenophis II:s grav i Konungarnas dal). Men det var inte förrän värdeföremål ur begravningsutrustningarna började dyka upp i handeln och myndigheterna började göra efterforskningar som även vetenskapsmännen fick veta var denna ”cachette” fanns. År 1881 flyttades mumierna och det som fanns kvar av gravgåvor till Egyptiska Museet i Kairo. Det var bl.a. Tao II Sekenenre, Ahmose, Amenophis I och Ramses III (jfr Konungarnas dal). År 1891 hittade man ytterligare en massgrav norr om hatscheptsuttemplets nedre gård, men nu gällde det ”bara” Amonprästerna under 3:e Mellanperioden och deras närmaste med sammanlagt 163 sarkofager och kistor. Inte långt från gömstället med de kungliga mumierna upptäckte man 1919/20 den grav som tillhört Mentuhoteps kansler Meketre (nr 280) och som innehöll ett stort antal trämodeller av scener ur vardagslivet vilka numer (2014) finns i New York och Kairo.

Thebe

Translate »