Tempelområdet i Karnak

(I):Den officiella ingången till tempelområdet i Karnak ligger numera på västra sidan av det centrala området, alltså inte långt från Nilstranden där processionsbåtarna från luxor brukade lägga till. man passerar 2 obelisker från Seti II:s tid liksom markeringarna som visade hur högt vattenståndet i Nilen brukade nå under översvämningsperioderna (nilometer på kajanläggningens front). Av den norra obelisken finns endast sockeln kvar medan den södra med faraos titelregister är relativt väl bibehållen. Mellan benen på sfinxalléns (1) vädurshövdade figurer står statyer av deras byggherre Ramses II i Osirisgestalt. Sfinxerna betraktades som tempelingångens väktare och beskyddare.

På området framför Amontemplet, till höger om ingången som numera går över en liten träbro, står ytterligare ett litet tempel som byggdes av farao Akoris (Hakoris; 29:e dynastin) och som nu åter byggts upp av franska arkeologer.

Amontemplet

Bakom sfinxallén reser sig den väldiga 1:a pylonen (1). Detta är templets yngsta byggnadsdel och den blev aldrig helt färdig, vilket bevisas av att bygnadsstenarna fogats ihop oslipade. I den tegelramp på baksidan av den södra pylonflygeln där man en gång forslade stenarna upp till de övre skikten har man hittat tege med Nektanebo I:s namnkartusch (30:e dynastin). Därför vet man nu, också p.g.a. den arkitektoniska hopfogningen med ”Bubastishallen” intill, att pylonen påbörjades under 22:a dynastin och fick sin nuvarande utformning under den 30:e dynastin. Här finns också andra inskrifter som härrör från de vetenskapsmän som ingick i Napoleon Bonapartes egyptiska expedition.

Från 22:a dynastin (945-715 f.Kr.) härstammar också den stora tempelgården (2) som också är landets största. Mitt på gården reser sig en papyrusknippeskolonn som är det enda som nu står kvar av en ännu senare byggnad, kuschiterfaraonen Taharkas kolonnhall[3]; 25:e dynastin). Av de andra 9 kolonnerna i denna kolonnrad finns numera bara de nedersta trummorna kvar. Den ensamma lilla sfinxfigur som står här måste av stilen att döma dateras till tutanschamons tid.

Innan gården med de två ”bubastiskolonnraderna” blev anlagd, alltså när den 2:a pylonen fortfarande var templets ingång, sträckte sig naturligtvis också Ramses II:s sfinxallé ända hit. (Bubastiskollonaderna är uppkallade efter det ursprungligen formodligen libyska kungahus under 22:a dynastin som härstammade från Bubastis men hade sitt residens i Tanis.) Framför huvudtemplet stod på den här tiden ytterligare 2 små tempel som hade uppförts av Ramses III och Seti II åt den thebanska triaden Amon, Mut och Chons/Chonsu . I och med att templet utvidgades med den 1:a pylonen placerades sfinxerna (5) från alléns avslutning, som nu var en del av gården, tätt intill varandra mot gårdens båda hörn och de båda templen framför huvudtemplet integrerades helt (Seti II) eller delvis (Ramses III) med gården. Seti II:s tempel (4) på norra delen av gården består av tre rikt reliefsmyckade  sanktuarier åt den thebanska triaden, placerade bredvid varandra och med separata ingångar. Ramses III:s tempel på södra sidan (6) är en stramt enhetligt anläggning som består av en ingångspylon med 2 kolossala faraostatyer, en gård med 12 Osirispelare som på baksidan pryds av Hieroglyfer och kartuscher, en kolonnsal (med det ursprungliga taket delvis bevarat) samt ett tredelat sanktuarium för den thebanska gudatriaden där mittrummet till Amon är både högre och djupare än Muts och Chons rum på vardera sidan. Med hjälp av för- och akterutsmyckningen på de gudabåtar som vabildats i relief på väggarna och som kungen offrar till är det lätt att identifiera de olika gudarna. Vädursbåten tillhör Amon, falkbåten Chons och båten med kvinnohuvudet gudamodern Mut.

Den 2:a pylonen (7) härstammar  förmodligen från Horemheb (tillskrevs tidigare Ramses II). Men den kung som på reliefen står inför den thebanska triaden är delvis ett verk från ptoleméernas tid. Framför murverket står 2 kolossala statyer med röd granit föreställande ramses II, men i början av den 21:a dynastin övertogs den norra statyn av den thebanske prästkungen Pinodjem I (i kungaornat med huvudduk, skört, gissel och spira) och hans gemål Henuttaui (vid hans fötter).

Det var förmodligen Seti I och hans son Ramses II (19:e dynastin) som byggde den stora pelarsalen (8), men eftersom den begränsas framåt av Horemhebs pylon kan det eventuellt ha varit denne som påbörjade bygget. Med sina väldiga mått (över 5000 m2), byggnadstekniken (med långa breda sidoskepp som flankeras med ett smalt mittskepp som också var processionsväg) och utsmyckningen (inskrifter, reliefer) betraktas salen med rätta som en av världens främsta arketektoniska skapelser. 16 rader med sammanlagt 134 mäktiga sandstenskolonner bär upp taket, 12 st 21 meter höga papyruskolonner med öppna blomkapitäl i mittskeppet och 61 st 13 meter höga kolonner med slutna blomkapitäl i vardera sidoskeppet. Kolonnskaften är översållade av reliefer och inskrifter och många kapitäl och ariktrav har fortfarande kvar sina färger. Ursprungligen föll ljuset jämt in genom de gallerformiga fönster som man fortfarande kan se rester av. Salens olika byggnadsfaser framgår tydligast om man studerar relieferna på innerväggar och kolonnskaft: under Seti arbetade man med högre reliefer och under Ramses II med lägre reliefer (liksom i stora templet i Abydos). Innehållsmässigt är bilderna under dessa båda härskare desamma både på inner- och ytterväggar; på ytterväggarna förhärligas resp. härskares militära bedrifter (i norr under Seti, i söder under Ramses, i båda fallen med hålrelief) medan scenerna inne i stora kolonnsalen visar härskarna under offer och kulthandlingar inför Amon och andra gudar.

Det är mycket intressant att betrakta framförallt norra ytterväggens Setireliefer. På högra bildhalvan ser man den segerrike härskaren återvända från ett fälttåg i Palestina till den egyptiska utposten nära Medelhavskusten i nordöstra deltat, fästningen i Sile med dess palisadförsedda krokodilfyllda vattengravar. Här hälsas kungen med musik och blommor av djupt bugande undersåtar. På vänstra halvan finns en utförlig beskrivning av den väg som Seti och hans här hade färdats, med alla vattenställen och samtliga erövrade fästningar. I offerscenerna som finns inlagda däremellan och där kungen för fram krigsfångarna inför gudarna kan man se rikt utsirade krukor i kretensisk-minoisk stil bland votivgåvorna. Runt hörnet till höger, på den smala väggen brevid den 3:e pylonen lät Seti återigen avbilda sig under erövringen av en fästning medan man i scenen ovanför kan se krigsfångar från främre Asien (med skägg och långa kläder) fälla träd under uppsikt av egyptier. Den lilla porten nedanför dessa scener går in till den stora kolonnsalen, men härifrån kan man också göra en tur till Ptahtemplet eller friluftsmuseets område.

Det är nästan omöjligt att i detta överflöd av reliefscener på väggar och kolonner välja ut några enstaka. Jag avstår därför från en detaljerad uppräkning och ger i stället en kort översikt över vad Seti och Ramses åstadkommit.

Seti I nöjde sig inte med att slutgiltigt avlägsna alla kvardröjande spår av ”den falska Atonkulten” för att stärka den gamla riksguden Amons ställning. Han lade under sig åtskilliga av filistéernas städer, företog framgångsrika fälttåg till Nubien, utsträckte sitt rike ända till Syrien, påstås ha förstört Kadesch, besegrade härskaren i dagens Libanon belägna Amurru och byggde Osiristemplet i Abydos. Ramses II, den store, ledde sitt enade land till ekonomisk blomstring och välstånd, satte igång en magnifik och flitig byggnadsverksamhet (Abu Simbel, Abydos, Memfis, Thebe/Västra Thebe), älskade livets njutningar och behag (det exakta antalet barn är fortfarande föremål för diskussioner, men man vet att det var många), och han skördade militär ryktbarhet i slaget mot hettiterna vid Kadesch  (1275). Hur det avlöpte vet man fortfarande inte säkert, eftersom både Ramses och hans motståndare Muwatalli gjorde anspråk på segern och lagrarna. År 1258 f.Kr. slöt han sedan ett fredsfördrag med kung Hattusili III, den första folkrättsligt bindande överenskommelsen av det här slaget i mänsklighetens historia. Assyriernas tilltagande makt, som inte passade någon av de forna fienderna, tvingade dem att sluta sig samman. Orginalfördraget som var avfattat på guldplåt har man visserligen inte kunnat hitta, men man vet att det finns textkopior i kilskrift i lerarkivet i Hettiternas huvudstad Bogazköy i centrala Anatolien. I Hieroglyfer finns det bl.a. på den mur där östra halvan av stora salens sydmur vinklas mot söder. Här finns fördragstexten inmejslad mitt bland stridsscenerna. Förbundet beseglades dessutom genom att ramses förmäldes vid åtminstonde en av hettiternas prinsessor (jfr ”bröllopsstelen” i Abu Simbel).

Nämnas bör också framställningen på västra delen av stora kolonnsalens yttervägg, där guden Amon som ett tecken på segern över Palestina (då också Jerusalem under Rehabeam, Salomos son, besegrades och templet plundrades. överräcker personifikationerna av de besegrade städerna till farao Scheshonk I vars bild numera är försvunnen (Bibelns Sisak, 22:a dynastin). Man bör inte heller glömma att titta på på en tronsockel av alabaster som ofta förbises och som står omedelbart till höger när man kommer igenom 2:a pylonen. Här finns kungens fjättrade fiender, nubier och asiater, avbildade så att kungen när han besteg sin tron bokstavligen trampade på sina vedersakare.

När man undersökte resterna av Amenophis II:s 3:e pylon (9), med en relief av Amonbåten och hieroglyfer, upptäckte man att den hade byggts med delar av ett äldre tempel. Dessa block kunde man ta tillvara och sätta ihop igen och man lyckades på så sätt göra en nästan helt komplett rekonstruktion av ett båttempel från Sesostris I:s tid, den hittills äldsta byggnaden man funnit i Karnak (=Chapelle blanche”) och av ett alabasterkapell byggt av Amenophis I och färdigställt av thutmosis I. Båda dessa byggnader placerades vid återuppbyggnaden i friluftsmuseet där också drottning Hatscheptsuts kapell (”Chapell rouge”) som man också hittade i den tredje pylonen finns återuppbyggt. Dessutom kunde man tillvarata block från yttre beklädnaden av 3:e pylonen vars reliefer visar hur Amenophis iV/Echnaton besegrar fienden. I början av sin regering, innan residenset flyttades till Amarna, färdigställde han alltså den pylon som hans far Amenophis III hade byggt här i Karnak.

Närsta gård, mellersta gården, (10) pryddes en gång av två obelisker av faraonerna Thutmosis I och III. Kvar finns numera bara den ena med thutmosis I:s invigningsinskrift. Thutmosis I var också den härskare som byggde den 4:e pylonen (11) som på hans tid alltså också var denyttre gränsen för templet.

I pelarsalen (12) lät drottning Hatscheptsut (18:e dynastin) ställa upp två mäktiga obelisker med anledning av sitt tronjubileum. Obelikernas spetsar var klädda med guld- och silverlegering vars sken syntes ända till andra sidan av Nilen. transporten hit från Assuan kan man studera på en väggrelief i drottning Hatscheptsuts tempel i Deir el-Bahri i Västra Thebe). *I Hatscheptsuts ”chapelle rouge” finns också ett reliefblock med en skildring av hur obeliskerna vigs åt guden Amon. den ena av dessa gigantiska, över 300 ton tunga och nästan 30 meter höga nålformade obelisker ligger sönderslagen (spetsen finns inte långt från den heliga sjön) medan den andra fortfarande sträcker sig mot himlen. Dekorationerna består av inskrifter och offerscener med Hatscheptsut och thutmosis I och III. Obelisken bär också spår av den ”riksgudarnas kamp” som senare kom att rasa i Egypten. Echnaton lät nämligen byta ut namnet Amon mot Aton medan Seti I satte dit det igen. Thutmosis III lät klä in båda obeliskerna för att han skulle slippa ha detta praktverk framför ögonen. De var ju ett verk av den inte särskilt älskade faster, styvmor och rival vars makt och rikedom beskrivs på inskrifterna på fragmenten av den andra obelisken.

Under thutmosis I tillkom den numera helt hopfallna 5:e pylonen (13) och den intilliggande gården (14) med dess Osirispelare.

På den tämligen illa åtgångna 6:e pylonen (15) lät Thutmosis III avbilda alla de platser och folk som han hade besegrat. I den egyptiska historien omtalas han som ”erövringsfaraonen” eftersom han företog flera framgångsrika fälttåg till Syrien, skrämde upp och satte sig i respekt hos sina mäktiga grannar, trängde fram ända till Eufrat och flyttade fram den nubiska riksgränsen till 4:e katarakten i Nubien. Längre än så sträckte sig aldrig Egyptens territorium.

På gården intill (16) lät Thutmosis resa granitkolonner dekorerade med både Övre och Nedre Egyptens symboler (lotus resp. papyrus) och som skulle symbolisera det enade landet under en härskare och en gud. Sanktuariet (17) restes av Filip III Arrhidaios (300-talet f.Kr.) på samma plats som ett tidigare kapell. Det nya kapellet hade två rum med en öppning åt öster och en åt väster så att ljuset från den upp- och nedgående solen skulle falla på den heliga båten där den stod på en granitsockel. Sockeln finns fortfarande kvar. Väggrelieferna föreställer kungen under olika kulthandlingar medan relieferna på väggarna  i gången återigen förhärligar thutmosis III:s bedrifter. Ytterväggarna på Filip III Arrhidaios granittempel pryds av reliefer som är väl värda att studera närmare p.g.a sin stora färgprakt. I rummen söder om sanktuariet finns en sittande staty av Amenophis II medan den figur som ursprungligen satt bredvid honom omsorgsfullt har brutits loss så att kungen med sin onaturligt utsträckta arm tycks sakna sällskap. I de symmetriskt anlagda rummen på norra sidan om sanktuariet finns ytterligare en färggrann relief från drottning hatscheptsuts tid (kult procession, kultisk rening genom Horus och Thot etc.). Den under Thutmosis III ”bannlysta” drottningen har emellertid blivit omsorgsfullt bortmejslad, dock inte mer än att man kan urskilja konturerna av figuren och skriften bredvid. Vid besöket i denna norra annexbyggnad faller blicken åter på de 2 torsofigurer som har fått en ny plats här mellan 6:e pylonen och sanktuariet. De föreställer den återinsatte riksguden Amon (med Tutanchamons ansiktsdrag) med dubbelkrona och i sällskap med en snarlikt gestaltad kvinnlig gudom (av de stilistiska skillnaderna att döma förmodligen ditsatt under Eje). Den kvinnliga guden är inte Mut utan Amons kvinnliga motsvarighet Amunet eller Amaunet (en paralell till Hermopolis med sina 4 par urgudar där den kvinnliga gudens namn bildas med femininändelsen ”t” på den manliga gudens namn).

Öster om sanktuariet med dess sidoutrymmen ligger en relativt stor öppen gård som aldrig har blivit överlastad trots att den ökande byggverksamheten orsakade en allt större trängsel på resten av tempelområdet. Detta var nämligen rikshelgedomens ursprungliga kärna, ett litet Amontempel från Mellersta riket ([18], ca 2040-1785 f.Kr.). De enda resterna av detta tempel är några granittrösklar i tempelaxelns riktning samt, i gårdens mitt, en alabastersockel till ett kapell med resterna av Sesostris I:s namnkartusch.

Bakom templet placerade Thutmosis III en tältliknande tvärställd festhall (19) med upphöjt mittskepp. Taket bars upp av pelare omgivna av stolpliknande kolonner med särpräglade klockformade kapitäl (”tältstångskolonner”). Kolonnbaserna in mot mittskeppet högg man helt enkelt av för att processionerna inte skulle hindras av ”snubbelsten”. Det var i éntrehallen här man fann den berömda ”Kungatavlan i Karnak”, som numera finns på Louvren i paris. det visar den offrande Thutmosis inför 62 av sina föregångare, åskådliggjorda genom sina namnkartuscher. Även i Egypten finns ett liknande monument, nämligen kungalistan i Abydos från Seti I:s tid. Thutmosis festhall har senare också använts som kyrka. Några av kolonnerna försågs då med målningar av helgon (man kan fortfarande se resterna) och en kunglig triadstaty i hallens norra del förvandlades till ett monumentalt kors genom att man högg bort delar av de stående sidostatyerna. Det viktigaste av sidorummen är det ”botaniska rummet” i nord ost. Thutmosis höll sig nämligen inte bara med ett ”privatzoo” utan han lät också göra finstämda reliefer med bilder av de växter och djur som han tog med sig från sitt fälttåg i Syrien. En del planterade han också in i sitt hemland. det var på det sättet som hönan, ”fågeln som föder varje dag” kom till Egypten. Taket i rummet bars upp av 4 graciösa papyruskolonner, som fortfarande står upprätt. Eftersom taket saknas (och därmed också de översta relieferna) kan man numera se väggrelieferna runt rummet i tur och ordning lysas upp av solljuset. Strax intill byggde thutmosis ytterligare en byggnad (20) men av den finns numera bara några få rester kvar.

I bortre änden av huvudaxeln, bakom Thutmosiskomplexet och 470 meter från 1:a pylonen, ligger den bakre tempelporten (14) från Nektanebo I:s tid (30:e dynastin), 19 meter hög och med fortfarande välbevarade anslutande lertegelmurar. Framför porten står ett tempel från Ramses II:s tid (13), det s.k. Obelisktemplet som det kallas därför att det var här man fann den enda obelisk någonsin som varit ensam och inte ingått i ett par. Denna ”stennål” från Thutmosis III:s tid var med sina 30,7 meter den största man någonsin lyckats resa och står numera på Lateranplatsen i Rom. Bakom Obelisktemplet står en förminskad upplaga av Taharkakolonnen från första gården (15), rest av samma härskare men i bättre skick än sin större motsvarighet.

Övriga pyloner (templets sidoaxel):

Den 7:e pylonen (3) byggdes av Thutmosis III som också återfinns på relieferna på pylonen som flankeras av kolossalstatyer av 18:e dynastins härskare (ca 1551-1306 f.Kr.). Här i slutet av den södra processionsvägen gjorde man i början av 1900-talet ett för egyptologin ytterst värdefullt fynd. Här fann man ett schakt (”cachette”) där man på ptoleméertiden hade låtit begrava inemot 20 000 prydligt märkta brons- och stenstatyer av härskare och höga ämbetsmän från Mellersta riket fram till Sentiden. Efter noggranna vetenskaplig utvärdering har statyerna placerats i olika museer världen över.

Den 8:e pylonen (¤) går tillbaka till drottning Hatcheptsut även om den sedan kom att ändras och kompletteras av hennes efterträdare. På pylonen finns hennes kartuscher och inskrifter och här lät hon sig förevigas på delvis mycket vackra, väl bevarade reliefer. Av statyerna framför pylonen är det bara Amenophis I som är i någorlunda gott skick

Den 9:e pylonen (5) liksom den 10:e (6) restes av Horemheb som använde stenarna från ett nedrivet Echnatontempel. Efter brytningen med den traditionelle riksguden Amon och hans mäktiga prästerskap hade Echnaton nämligen låtit resa ett nytt tempel åt den nya guden Aton just här, framför den bannlysta guden Amons huvudtempel. Det här nya templet med sina många reliefdekorationer och sina berömda pelarfigurer av sandsten, med Echnatons bisarrt återgivna ansiktsdrag, revs ned sedan Amon återupprättats under Tutanchamon och stenblocken användes alltså av Horemheb som fyllnadssten i hans pyloner. Framför den 9:e pylonen står de skadade kolossalstatyerna av Ramses II, Amenophis III och Horemheb.

Övriga byggnader på det centrala tempelområdet:

Såväl Ramses III, IV, XI och Herihor (som framförallt tillskrivs reliefutsmyckningen) byggde på templet år Chons (7), den som mångud vördade sonen till Amon och Mut. Templet är ett mycket ”klassiskt” egyptisk tempelbyggnad. Bakom en sfinxallé reser sig den mäktiga ingångspylonen som följs av kolonngård, förhall, kolonnsal och slutligen sanktuarium med kammare och sidorum. Relieferna på väggarna visar scener från offer och andra ceremonier. Statyn av tempelherren från thutankhamons tid hittade man under båtens sockel och den finns numera (2014) på egyptiska museet i Kairo. Templet (8) strax väster om Chonstemplet byggdes av Euergetes II åt flodhästguden Epet (Ipet) och Osiris och är ett födelsetempel där samtliga väggar är översållade med reliefer med både religiösa motiv och bilder i samband med födelsen och döden. Man trodde att den likaledes rikt dekorerade kryptan härbärgerade relikerna av en underjordsgud.

I nordvästra hörnet innanför Nektanebo I:s yttermurar (30:e dunastin) öppnade man 187 ett friluftsmuseeum (10). Museets viktigaste monument är Sesostris I:s och Amenophis I:s båda tempel som en gång stått på tempelområdet. Här finns ckså drottning Hatcheptsuts återuppbyggda röda kapell, vars block hittats bland fyllnadsmaterialet i den 3:e pylonen. Dessutom visas historiskt intressanta eller särskilt välbevarade enstaka reliefblock och pelare med inskrifter. Här finns också Sesostris I:s (12:e dynastin) återuppbyggda ”vita kapell” (”Chapelle blanche”), tempelkomplexets äldsta byggnad och särskilt viktig för egyptologerna eftersom alla gamla Egyptens 42 provinser (län) finns uppräknade här (22 i Nildalen i Övre Egypten och 20 i Nildalen i Nedre Egypten). Denna lista över förvaltningsområden med uppgift om storlek och huvudstad visar rikets utbredning på den här tiden. Här finns också vackra och välbevarade reliefer (Sesostris inför Amon och den ityfalliska fruktbarhetsguden AmonMin). Amenophis I:s alabasterkapell för Amons heliga båt (18:e dynastin, Nya riket) har mycket graciösa och sirliga dekorationer på ytterväggarna. Reliefutsmyckningen på södra väggen färdigställdes under Thutmosis I.Hatscheptsuts ”röda kapell” (”Chapelle rouge”), är byggt av röd kvartsit, allt utom den mörka granitsockeln med dess fris av Nilgudar. Här har man inte som överallt annars mejslat bort Hatscheptsuts figur vilket gör de här relieferna extra intressanta. På några av reliefblocken kan man tvärt om se Hatscheptsut och Thutmosis III tillsammans i fredligt samförstånd. Ptahtemplet (11) åt Memfis statsgud återfinns framför norra porten i det centrala tempelområdet. Det restes av Thutmosis III som också är avbildad på relieferna och förändrades, restaurerades och dekorerades sedan ytterligare av etiopiern Shabako (25:e dynastin) och några av ptoleméerna, vilket man ser mycket tydligt på kolonnkapitälen.

När man  går från Amontemplets stora kolonnsal till Ptahtemplet passerar man till vänster ruinerna efter två kapell som byggdes under ”gudsstatens tid” då Amons gudahustrur under 3:e Mellanperioden styrde i Thebe som riksgudens jordiska gemåler (en stat som hade upprättats i Thebe av Amons överstepräster i konkurrens med faraonerna som residerade i Tanis; Jfr  Hibe). Tätt intill den östra områdesmuren ligger ett litet Osisristempel (12) inträngt och vid den heliga sjöns strand (16) har man funnit en ny uppställningsplats för Amenophis III:s granitsockel med den berömda jätteskarabén som återfanns i Amenophis III:s nästan helt förstörda dödstempel i Västra Thebe (med Memnonstoderna). Alldeles i närheten av skarabén ligger spetsen på den omkullfallna Hatscheptsutobelisken; här kan man tydligt se hur Amonbilderna mejslats bort och sedan satts dit igen. Norr om den heliga sjön finns de underjordiska utrymmena i Taharkakryptan (25:e dynastin) med mycket intressant reliefutsmyckning, men den stigande grundvattennivån gör att den inte längre är öppen för besök. I stödmuren till en närbelägen rastplats finns emellertid ett ensamt reliefblock instoppat med ett porträtt av denne kung med den för 25:e dynastins kungar typiska dubbla uraeusormen (Symbolen för Egypten och Nubien).

Södra området (”Muts område”) II:

Av Ramses III:s (19) och Amenophis IIIs (22) tempel fins endast spridda rester kvar. Tempelområdets heliga sjö (20) sluter sig likt en hästsko runt Muts tempel (21), hon som var Amons lejonhövdade gemål och en av Thebes lokala gudar. Templet byggdes under Amenhopis III, restaurerades upprepade gånger och blev Thebes näst största helgedom. Bland det som finns kvar av denna en gång så stolta byggnad kan nämnas de fåtaliga kvarvarande statyerna av lejongudinnan Sechmet, Ptahs gemål, som också var krigs och hälsogudinna. De ursprungligen över 400 sittande och stående granitstatyerna i naturlig storlek skänktes av Amenophis III, kanske för att han skulle få lindring i sina smärtor. Dessa pinade honom till den grad att han utbad sig om att bli till sin gård få tillsänd en hälsobringande kultbild av gudinnan Ischtar från Nineve. Korrespondensen i fråga återfanns i lertavlearkivet i Amarna (Amarnabreven). En undersökning av kungens mumie visade också att han mot slutet av sitt liv drabbades av en rad smärtsamma sjukdomar. Den östra sfinxallén (23) förbinder området med det centrala tempelområdets 10:e pylon och den västra finxallén (24) slutar vid Eurgetes I:S portal, den sydvästra ingången till det centrala tempelområdet. Den påkostade reliefutsmyckningen visar byggherren som offrar till den thebanska triaden och ovanför porten finns reliefen av en bevingad sol.

Norra tempelområdet (”Months område”) III:

Här finns ett tempel åt guden Month (25). II:e dynastins härskare (i början av Mellersta riket) lät den falkhövdade guden behålla sin roll som krigsgud även sedan han avlösts av Amon som Thebes huvudgud. De garanterade även hans ställning i ett antal thebanska tempel (Armant; Medamud; Tod) liksom också på det stora Amontemplets område. Amenophis III lät resa detta senare tillbyggda och något modifierade tempel vars forna skönhet fortfarande kan anas i de ruiner och fragment som finns kvar.

Varje kväll ordnas ett Ljud- och ljusspel på tempelområdet.

Allt om Egypten på Facebook

Unable to display Facebook posts.
Show error

Due to recent changes in the Facebook API it is unfortunately no longer possible to display posts from Facebook Groups. Please see this page for more information.

Fråga oss om resor till Egypten

Kommentar

Translate »