Tempelområdet i Tanis

Om man har planen för templet i Karnak i huvudet när man tittar på resterna av templet i Tanis kan man på ett ungefär föreställa sig hur även hvudtemplet i Tanis en gång var uppbyggt.

Även här finns det en längdaxel med en lång följd av gårdar som är åtskilda av pylonbyggnader och också här finns en helig sjö men spegelvänd mot Karnaks, på vänstra sidan om templet. Den avgränsas av huvudtemplet på ena sidan av en tvärställd sidoanläggning på den andra (i Karnak 7:e-10:e pylonerna, här Nektanebos tempel). Det finns också andra likheter, som att det finns tempel åt gudabarnet innanför huvudtemplets murar samtidigt som gudagemålen har ett eget tempelområde utanför huvudtemplet. I Tanis är det Anattemplet som emellertid var vigt åt Amons hustru Mut. Orsaken till det felaktiga namnet är en staty av Ramses II tillsammans med Anat som hittades här men som hade släpats hit från Ramsesstaden vid Qantir.

De här mycket påtagliga likheterna mellan Thebe och Tanis kan förklaras utifrån de politiska händelserna under den här tiden (3:e Mellanperioden) då Egypten hade sönderfallit i 2 delar. I deltat regerade de faraoner vidare som utgör 21:a-23:e dynastierna medan en “Amons gudastat” hade upprättats i Övre Egypten där prästerskapet hade tagit över makten men utåt representerades av Amons “gudagemål” som var gudens världsliga hustru. När nu faraonerna genom den här utvecklingen inte längre hade tillgång till den gamla Amonkultplatsen skapade de istället en mindre upplaga av det stora thebanska rikstemplet i sitt residens i Tanis.

Nästan alla de block som fortfarande finns kvar på området bär inskrifter med Ramses II:s namn, vilket föranledde arkeologerna som grävde i Tanis att tro att de hade funnit den “Ramsesstad” som i Bibeln var platsen för Israels folks träldom. I dag vet man emellertid att ramessidernas residens låg nära Qantir  men att en ändring av flodens lopp hade tvingat dem att överge staden. Ruinerna blev ett välkommet stenbrott för de efterföljande dynastierna som residerade i Tanis eftersom det i Deltat knappast fanns någon kalksten att bryta och granitbrotten i Assuan dessutom låg utom räckhåll för taniterna vars makt  inte sträckte sig längre än till Hibe. Bristen på sten inverkade till och med på den kungliga gravutrustningen. För att få fram ståndsmässiga granitsarkofager arbetade man om gamla sarkofaget och det hände även att man tog trösklar och holkade ur dem.

De ursprungligen underjordiska gravkamrarna av murade kalkstenskvadrar, som i 2 fall invändigt klätts med granit, reser sig i dag som fyrkantiga massiv ur lertegelhögarna i omgivningen. De utgör samtidigt sydvästra hörnet av tempelområdets inre murar. Att anlägga gravarna innanför tempelmurarna var enligt Herodotos brukligt också för de alltjämt oupptäckta kungagravarna från 26:e dynastin, i Sais. De här inre tempelmurarna av soltorkat tegel med stämplar som utan tvekan ska dateras till Pusennes omsluter en areal av ca 180 x 240 meter. En 430 x 370 meter lång och senare områdesmur (eftersom den i väster är byggd ovanpå den inre) ska på grund av det typiska tegelformatet förmodligen dateras till 30:e dynastin. På västra sidan slutar både de inre och yttre murgördlarna mot tempelområdets ingångsport av väldiga, på varandra lagda granitkavdrar.

Framför ingången, vars front visar reliefer med byggherren Scheschonk III inför de lokala gudarna, finns flera statyer, antingen upprättstående eller i bitar på marken. Bland fyllnadsstenen i portbyggnaden finns dessutom ett återanvänt block med Cheops namnkartusch (4:e dynastin) och längre in i ruinområdet dyker det också upp ett block men dinskrifter från Sesostris III:s tid. Andra iögonfallande monument är vidare 2 brunnsschakt med trappnedgångar, det ena runt och det andra fyrkantigt, som är nedsänkta i marken på norra sidan bakom huvudportalen men framför 1:a tempelgården. Förutom alla de otaliga statyerna, reliefblocken och framförallt alla de nedfallna obeliskerna utmed huvudtemplets längsaxel bör man också titta på statyerna av sittande apor i ruinerna av det tvärställda templet från Nektanebos tid.

Om man viker av mot “Anattemplet” utanför Amontemplets område kommer man inte bara till Ramses II:s dubbla sittgrupp utan också till de formsköna kolonnskaft med palmbladskapitäl som flyttades hit av Osorkon II, kanske ända från Unas dödstempel i Sakkara. När man passerar gravbyggnaderna bör man titta närmare på ytterväggarna eftersom man också här återanvänt reliefblock från tidigare byggen. I de här 6 gravarna låg härskarna från 21:a och 22:a dynastierna begravda och de båda största tillhörde Psuennes I med familj och en man vid namn Wendjebauendjed samt Osorkon III med familj. Den sistnämnde flyttade förmodligen på härskarfamiljens stamfader kung Smendes för att i stället låta sig själv begravas här.

Den här typen av omflyttningar (som prins Hornachtis från gravschakt 4 till faderns grav nr 3) och utrymningar av tidigare använda gravar som man behövde för eget bruk hörde för övrigt till ordningen för dagen i Tanis, vilket kan vara förklaringen till att så många av kungarna från 21:a och 22:a dynastierna aldrig kunnat återfinnas. Ännu saknas t.ex. graven som tillhörde Scheschonk I, han som i början av 22:a dynastin mycket skickligt utnyttjade Israels svaghetsperiod efter Salomos död och rikets delning i Israel och Juda till ett långvarigt Palestinafälttåg. Det var under detta fälttåg som tempelskatten i Jerusalem föll i egypternas händer (skildrat också på ytterväggen till stora pelarsalen i Karnak). Det är därför inte alls otroligt att delar av de gravgåvor som upptäckts i Tanis är tillverkade av nedsmälta f.d. inventarier från Salomos tempel i Jerusalem.

Tanis General Wendebauendjed's skålar från Tanis