Qantir

Print Friendly

qantir fötter

Vid utgrävningarna av Tanis var man övertygad om att man hade återfunnit resterna av ”Ramsesstaden” (”Piramesse”), den plats som från Bibeln blivit känd för israeliternas träldom. I dag vet man emellertid att ramses II:s och hans efterträdares residens under 19:e och 20:e dynastierna måste ha legat i närheten av byn Qantir i östra Nildeltat. Här har först egyptiska arkeologer och efter dem österrikare och tyskar efter hand kunnat frilägga Ramsesstadens byggnader, oftast med endast några lertegelskikt bevarade, men i det mer än 10 km2 stora området finns fortfarande väldiga ytor kvar att utforska.

I detta deltaresidens där det en gång fanns ett stort kanalsystem och också en insjö framför kungapalatset var det framförallt guden Seth som tillbads. På hyksostiden när främmande asiatiska folk liksom på ramessidernas tid höll deltat besatt var han inte den bannlysta Osirismördaren utan i stället herre över öknen och Egyptens besittningar i Främre Asien och därmed en av landets viktigaste gudar (Ramses II:s far och ytterligare en av faraonerna kallade sig Seti = Seth!). Eftersom ett av hamnkvarteren i Ramsesresidenset fick behålla platsens ursprungliga namn vet man i dag dessutom att ”Ramsesstaden” låg på den plats där hyksoshuvudstaden Auaris tidigare legat. Därmed är heller inte Ramses II att betrakta som stadens egentliga grundare även om han lät uppkalla den efter sig själv. Men den omfattande utbyggnad av orten som han genomförde för att den skulle kunna användas som residens, och till vilken han möjligen tvångsrekryterade Israels folk under Moses, rättfärdigar mer än väl det nya namnet ramsesstaden/Piramesse (jfr också Wadi Tumilat). För någon tid sedan fann man plattor från ett palats i Qantir som byggts av Ramses far Seti I, och andra fynd tycks tala för att det även förekom byggnadsverksamhet här på Amarnatiden under Echnaton.

Arkeologer har trängt ned till tiden för hyksosinvationen under 2:a Mellanperioden. Här har man funnit framförallt begravningsplatse där man efter en antropologisk undersökning av skeletten funnit att barnadödligheten var extremt hög och att den genomsnittliga livslängden vara var 30 år. Olika bristsjukdomar som t.ex. rakitis och skörbjugg talar också om regelbundet återkommande hungersnöd. En naturkatastrof tycks ha lett till att staden övergavs i slutet av ramessidernas tid. Den Pelusiska flodarmen som (se: Nildeltat ) som flöt runt staden i en lång slinga åt väster och norr, och som gav vatten till kanaler och dammar och som dessutom, eftersom den var segelbar, förband staden med Medelhavet såväl som med Övre Egypten, försandades vid den här tiden, ändrade sitt lopp och flöt ihop med den tanitiska Nilarmen långt innan den nådde fram till Ramsesstaden. Under den 3:e Mellanperioden förlade kungarna i 21:a – 23:e dynastierna sin nuvarande huvudstad Tanis till den sistnämnda vattenleden. Då använde man ochså Ramsesstaden som stenbrott och det var inte bara tempelblocken som transporterades bort, utan också nästan alla kolossalstatyer av ramses II. I Tanis gjorde man sig inte ens besväret att som annars var vanligt att hugga bort de gamla kunganamnen och ersätta dem med de egna. Det var därför inte så konstigt att man trodde sig ha funnit Ramsesstaden när man vid friläggningen av Tanis fann denna mängd statyer och monument med Ramses II:s inskrifter.

Det vidsträckta stadsområdet, hotas till sin existens av det moderna jordbruket och det enda som besökaren ser av ruinstaden som breder ut sig strax öster om vägen från Faqus till Husseiniya är låga lertegelmurar eller djupa gropar efter tillvara tagna begravningsplatser. Den här platsen bör man alltså inte besöka annat än som en avstickare mot Tanis längre norrut. Men väster om vägen kan det löna sig att leta efter fötterna till en av Ramses kolossalstatyer som ligger i en åker här. Men man behöver hjälp av lokalbefolkningen för att hitta dem!