Libyska Öknen

Print Friendly, PDF & Email

Sahara delas i en västlig- och en östlig halva genom en serie höglandsplatåer. I den västra delen behöver man sällan resa mer än 10 mil mellan områden med vatten och växtlighet, och hela området är väl genomkorsat av ökenleder och stigar. Den östra halvan är trekantig i sin form och gränsar i väster av höglandet, Medelhavet i norr, och Nilen i öster, och liknar ungefär Indien i både form och storlek.

Hela detta enorma område är olämpligt för mänsklig bosättning. I den centrala delen råder extrem torka där det kan gå så långa perioders som 20-30 år utan regn. Här finns inga permanenta mänskliga bebyggelser, inga vägar eller ens stigar, bara den stora öppna ökenvidden. Detta förklarar, varför relativt få människor beger sig in i de djupare delarna, i motsats till den västra delen av Sahara, där ökenleder och ett tätare mönster av oaser underlättar resandet.
Sedan andra världskriget brukar den nordöstra delen av den libyska öknen; den som ligger i Egypten, kallas ‘Västra Öknen’ (dvs, den del som ligger väster om Nilen). Hela området består av en platt berggrund som svagt sluttar från söder ned mot Medelhavet. I denna sluttande berggrund finns dock en serie försänkningar som löper parallellt med havet och bildar ett klipplandskap där platån på sina håll dramatiskt reser sig flera hundra meter över det omkringliggande landskapet. Här har vinden under årtusendena eroderat bort den lösa sandstenen att den på vissa håll frilagt det grundvattenlager som ligger djupt nedbäddat under hela den libyska öknen. Det är här det har bildats oaser.

Den största eroderade försänkningen kallas Qattara, och ligger strax söder om den nordligaste platån där Siwaoasen ligger vid dess västra ände. Härifrån fortsätter sänkan väster ut mot oaserna Jaghbub och Jalo på den Libyska sidan av gränsen. Söder om Siwa hittar vi de bebodda oaserna Baharya, Farafra, Dakhla & Kharga som även de ligger belägna i Qattara. men här finns även några spridda obebodda små oaser.

Bortsett från dessa försänkningar bryts det platta landskapet mot söder endast av genom en serie hög platåer och massiv mitt i den södra delen av den libyska öknen, där de egyptisk-sudanesiska-libyska gränserna sammanstrålar. Detta är Gilf Kebir som reser sig ca 300 meter över den allmänna ökenslätten. Själva Gilf Kebir ligger dock helt inom den egyptiska gränsen, i dess sydvästra hörn. Gilf-området motsvarar ungefär Schweiz i storlek. Massivet är väl avgränsad på alla sidor, med branta klippor genombrutna av djupa, smala wadis, floddalar. Den nordöstra delen av platån är skild från den andra halvan genom med en bred dalgång, kallad “The Gap” som förser de tre stora wadis med vatten och växtlighet mitt ute i öknen.

Den enorma mängden sand som under årtusendena eroderats bort av vinden i Quattara och andra mindre sänkor har nu samlats i ett stort område till långa höga parallella sanddyner, hundratals kilometer i långa och med en höjd som ibland når upp emot hundra meter. Detta är det stora Sand Havet “The Great Sand Sea” som upptar större delen av den nordöstra delen av den libyska öknen söder om Siwa och väster om Baharya och Farafra. En tunga av Sand Havet vänder även västerut och fortsätter tvärs över de platta slätterna in och genom Libyen.

I en litet område norr om Gilf-platån kan man hitta kristallbitar av det märkliga öknen-glaset på ytan mellan de väldiga sanddynerna.

 

Läs mer

 Läs mer om Oaserna i Västra öknen

Lämna gärna en kommentar