Hibistemplet

 

 

Den här kultplatsen vars ursprung går tillbaka till den första perserkungen (27:e dynastin) ligger norr om oasen, strax väster om vägen från Assiut och är det viktigaste byggnadsverket i samtliga oaser. Här fanns en gång en lite sjö som bredde ut sig framför templet vilket visar att kultplatsen i likhet med motsvarande byggen i Nildalen hade en plats där gudabarken kunde lägga till. På vägen från båtplatsen fram till själva tempelbyggnaden passerar man 3 på varandra följande väldiga stenportar av vilka de båda främsta byggdes först under ptoleméerna.

Numera står portbyggnaderna något isolerade från omgivningen eftersom tegelmurarna har försvunnit, men den 1:a porten har fortfarande kvar de ursprungliga sidorna med ett romerskt beskattningsdekret på vardera fronten, båda avfattade på det då officiella grekiska språket och utfärdade år 22 (södra delena) och 68/69 (norra delen). Man kan också se resterna av en sfinxallé. Port nr 2, som byggdes under Ptolemaios II, återfanns instörtad men har sedan byggts upp. Här finns endast ett fåtal dekorationer (en sol med vingar, 1 figurfris inne i porten t.v.), men den mäktiga porten ger ändå ett överväldigande intryck. Insidan på den sista porten, ca 12 meter framför templet pryds däremot av färgglada, fortfarande mycket välbevarade reliefer som visar perserkungen Darius som klädd som faraon offrar till diverse egyptiska gudagestalter.

Templet var vigt åt Amon av Hibis, en lokal upplaga av riksguden, och låg orienterat i nära nog exakt Öst-västlig riktning. Framför den 45 x 19 meter stora tempelbyggnaden fanns ytterligare en liten portik som hade uppförts av Nektanebo I och dekorerats med reliefer av honom själv och Nektanebo II. Den taktäckta delen av templet bestod av en förhall med 12 kolonner, en tvärhall med 4 kolonner, ett kvadratiskt förrum med 4 kolonner samt det allra heligaste med sidoutrymmen längst in. Kolonnavsluten utgörs av tidiga former av kompositkapitäl som senare, efter ptoleméertiden, skulle bli regel i templen. Kontrasten till dessa är de fint arbetade palmbladskapitäl som återfinns på några av de 12 kolonnerna i den fullständigt odekorerade förhallen (pronaos) och som förmodligen går tillbaka till farao Hakoris (29:e dynastin).

På utsidan av tvärhallen som ligger i omedelbar anslutning till pronaos, finns på den norra delen en unik reliefscen där även färgerna är väl bevarade och där den falkhövdade ökenguden Seth med utbredda vingar och åtföljd av ett lejon ses döda den onda Apophisormen.

Även insidan av tvärhallen täcks helt av väggreliefer som visar Darius I i kulthandlingar inför olika gudar (kultlöpning, båtfärd i papyrusvassen, med guden Sokars bark). Från det kvadratiska förrummet finns ingångar till flera sidorum (nordvästra salen med en bild av kungen i det heliga Ischedträdet) och till två trapphus upp till taket. Det allraheligaste slutligen innehåller inte den sedvanliga bilden av gudabarken utan i stället en förteckning över samtliga gudar i Egypten under den här tiden, grovt indelade i provins för provins i 9 långa band som sträcker sig över båda sidoväggarna och också den bakre väggen. Intressanta är också scenerna ur den kungliga födelselegenden i sidorummet t.h. om sanktuariet.

Läs mer om Kharga:

Läs mer om oaserna i Västra Öknen:

 

 

Fråga oss om resor till Egypten

Kommentar

Translate »