Farafraoasen

Print Friendly, PDF & Email

Den här oasen ligger på 27 breddgraden mellan Bahriyaoasen (170 km åt nordöst) och Dakhlaoasen (210 km åt sydväst) och drygt 30 mil öster om den libyska gränsen och är den minsta av oaserna i den egyptiska Libyska öknen när det gäller odlingsbart och beboeligt område. Ökensänkan den ligger i är emellertid den största varför man får intrycket att den ligger på en stor kalkstensslätt i västra öknen och inte i en av dess sänkor. Oasens centrum är den lilla byn Qasr el-Farafra, 76 m över havsytan och ungefär i höjd med Assiut i Nildalen. Med sin gamla stadsmur, de krokiga fränderna och det pittoreska utseendet ger den intryck av att vara en traditionell oasstad.

Fästningen som gett orten dess namn (qasr = borg) uppfördes på 1400-talet och användes som tillflyktsort ända in på mitten av 1800-talet. De 116rummen användes som magasin av lokalbefolkningen ända tills borgen störtade in år 1958 och lämnade kvar den lertegelhög som är allt  som finns kvar idag.

Från det gamla Egypten finns ingenting kvar, men vid Qasr el-Farafra, Ain Bisai (här finns också rester av romerska sten och tegelbyggnader), Ain Yillaui och Ain Gallaui finns helt odekorerade klippgravar dit de koptiska eremiterna sedemera drog sig tillbaka. När man i mitten av 1800-talet frilade klippgravarna i Ain Gallaui fann man bland stenhögarna där den trasiga skarabé från ramedet hittills enda “monumentet” på den här platsen från faraonernas tid. Farafra hette på den tiden “Ta ihu” (“kolandet”), förmodligen efter en Hathorkult som rådde här, och var en viktig rastplats på karavanvägen som gick paralellt med Nilldalen och som för övrigt hade ungefär samma sträckning som den numera helt utbyggda vägen mellan oaserna. Tyvärr finns det en viss risk att trafikförbindelserna kan komma att förrändra den ålderdomliga strukturen i Farafra där befolkningen lever av jordbruksprodukter som oliver, dadlar och citrusfrulter, men odling som förmodligen också gynnas av New-Valley-projektet.

Lämna gärna en kommentar