Nubien

Print Friendly

Nubien sträcker sig från den sydligaste delen av Egypten och in över norra halvan av Sudan, och dess invånare är ett mörkhyat folk med delvis europeiska ansiktsdrag. De är uppdelade på två språkgrupper med få gemensamma drag och inga som hellst likheter med den arabiska som talas i resten av Egypten. Med undantag för en kort period under 900- och 1000-talen e.Kr., när man genom att använda koptiska skrivtecken plus ytterligare några bokstäver gav de kristnade nubierna tillgång till den Heliga skrift på landets eget språk (gammalnubiska), har nubierna aldrig haft något eget skriftspråk. Eftersom ”Nubien” inte är något politiskt utan ett etnografiskt begrepp är det svårt att göra någon geografisk avgränsning av området. Språkgränsen mellan egyptier och nubier får någonstans vid kom Ombo eller eventuellt något längre norrut vid Gebel es-Sisila, varför redan området strax norr om första katarakten och Assuan måste räknas till Nubien (på faraonernas tid alltså Övre Egyptens 1:a provins som kallades Ta-seti ”nubierlandet”). De flesta vetenskapsmän låter emellertid området börja först söder om Assuan och sedan breda ut sig söderut till gamla Dongola.

Överensstämmelsen mellan keramikfynden visar att det redan under yngre stenåldern fanns nära kontakter mellan Egypten och Nubien. Under I:a dynastin gjorde kung Djer en militär framstötning ända fram till 2:a katarakten, och vid Gebel Sheikh Suleiman mitt emot Wadi Halfa lät han då sätta dit en klippinskrift som i dag kan beskådas på Nationalmuseet i Khartoum i Sudan. Under den följande tiden började faraonerna att i allt högre grad intressera sig för Nubiens rika tillgångar. Härifrån skaffade man levande exotiska djur, eller sådana delar av dem som panterfällar, giraffsvansar, elefantbetar, strutsfjädrar och strutsägg, växtprodukter som rökelse, myrra, olja och ädelträ som ebenholts, olika stenar som granit och halvädelstenar och naturligtvis i första hand guldet som i det gamla Egypten gick under namnet ”nebu” eller ”nub” en beteckning som alltså fortfarande finns kvar i namnet ”Nubien”. Under fälttågen skaffade man också slavar härifrån och Snofru, far till Cheops, talat t.ex. om de 7000 män och kvinnor som han förde med sig som krigsfångar. På den tiden delade egyptierna in Nubien i två områden, Nedre Nubien mellan Assuan och Wadi halfa som hette Wawat och Övre Nubien i söder som kallades Kush, ett namn som också används i Bibeln. Eftersom grekerna och romarna senare kallade det här området för Etiopien förväxlas det alltjämt med Dagens Etiopien, en stat som ligger längre åt sydost och tidigare hette Abbesinien.

För att kunna skydda sina besittningar här, inte mot den nubiska befolkningen som bodde vid nilen utan snarare mot ökenbeduinerna som då och då gjorde räder mot floddalen, lät redan Mellersta rikets faraoner anlägga en kedja av väldiga lertegelfästningar. I dag ligger emellertid samtliga begravda under Nassersjöns vattenmassor eftersom byggnadsmaterialet gjorde det omöjligt att tillvara ta och flytta dem. Mest berömd av dessa försvarsanläggningar som kantade Nilens stränder var förmodligen Buhen medan den sydligaste punkten, som uppnåddes under Sesostris III, markeras av de båda fästningarna Kumma och Semna som ligger på var sin sida om floden söder om 2:a katarakten.

Liksom under 1:a Mellanperioden kunde nubierna också i perioden mellan Mellersta och Nya rikena utnyttja Egyptens svaghet för att bygga upp ett mäktigt eget kungarike. Hyksoshövdingarna, som trängt in i Egypten i deltat ( i Qantir ), gjorde nu ett försök att gemensamt med nubierna starta ett tvåfrontskrig mot den lilla återstående faraoniska staten vars centrum låg i Thebe, men thebeanerna lyckades under bröderna Ahmose och Kamose slå dem tillbaka, fördriva hyksos och återerövra delar av Nubien för Egyptens räkning. När egyptiska riket var som störst under Thutmosis III var Napata strax nedanför den 4:e katarakten Egyptens gränsstad i söder. Dessutom stabiliserades Egyptens ställning i Nubien påtagligt när man i början av Nya riket tillsatte en vicekung med residens i Aniba. Faraonernas språk blev nu officiellt språk också i Nubien, även om nubierna själva säkert fortsatte att använda sitt gammalnubiska talspråk. Och tack vare de otaliga tempelanläggningar som faraonerna lät resa här blev den nubiska befolkningen väl förtrogen med de gamla egyptiska gudsföreställningarna och var redan under den 18:e dynastin fullständigt 2egyptiserade”. De här templen som framförallt Ramses II byggde i Nubien i t.ex. Abu Simbel, Gerf Hussein, Wadi es-Sebua och Beit el-Wali var naturligtvis i första hand en maktdemonstration från faraonerna som då hade sitt residens i östra deltat, alltså i motsatta änden av sitt stora rike.

Nubiens integrering med Egypten var så djupgående att egyptiska seder och bruk levde vidare långt in i 3:e Mellanperioden. Då hade egyptierna, som var försvagade av inbördes strider, redan förlorat kontrollen över landet i söder. Det lilla kuschitiska kungarike som växte fram här var också starkt präglat av den egyptiska kulturen och det var dessa nubiska regenter som från sitt residens i Napata (varför de också kallas napataner) slutligen tvingade fram en återförening med det splittrade Egypten under kung Piye (tidigare tolkat som Pianchi). Genom Egyptens underkastelse grundades nu ender 25:e dynastin ett egyptiskt-nubiskt storrike av ett format som faraonerna från Egypten aldrig hade lyckats åstadkomma. Det blev emellertid kortvarigt, bara fram till dess att Assyrierna erövrade Egypten år 663 f.Kr. Därefter begränsades det kushitiska kungarikets infytande till området söder om Assuan samtidigt som det uppenbarligen expanderade åt söder eftersom huvudstaden fram emot 300 f.Kr. flyttades från Napata till Meroe mellan 5:e och 6:e katarakten.

Kungarna lät sig fortfarande begravas i pyramider, men det egyptiska kulturella inflytandet avtog snabbt då det inte längre kom några impulser därifrån. Kuschiterna utvecklade också ett eget, ännu inte helt dechiffrerat skriftspråk.

Någon tid efter det att Egypten blivit en del av Romerska riket gjorde den kushitiska drottningen en militär framstöt mot norr men slogs tillbaka av den romerske ståthållaren Petronius (23 f.Kr.). Under den tid som nu följde besvärades både romarna i Övre Egypten och Nubierna av blemierna, ett nomadfolk som gjorde framstötar mot Nilen från öknen. Stundtals slog sig emellertid meroiter och blemier samman och gjorde gemensamma framryckningar mot romarna vilket fick Diocletianus att ca 300 e.Kr. lämna de romerska besittningarna söder om Assuan. När sedan meoriternas rike omkring 350 e.Kr. förintades av kungarna i det axumitiska rike som uppstått längre söderut, kunde romarna efter militära framgångar slutligen tvinga blemierna att sluta fred under Marcianus år 451. Efter 300-talet blev Nubien kristet och de flesta av faraonernas klipptempel förvandlades till kyrkor. Under koptiskt och bysantinskt inflytande utvecklades en egen fristående fornkristen konst som nådde sin höjdpunkt i de väggmålningar som utfördes i biskopskyrkan i Fara på 700-1000-talen, alltså en period när islam för länge sedan fått fotfäste i Egypten (målningarna räddades undan Nassersjön och finns i dag i Khartoum och Warsawa). Ända in på medeltiden förblev området ett kristet rike för att slutligen bli islamiskt.

(forts.)