Guide till Memfis

Print Friendly

 

Ramses den stores kolossalstaty i Memfis

Allt sedan arkeologerna började rikta sitt intresse också mot Nildeltat har man vetat att det s.k. enandet av riket i själva verket var en mer än hundraårig process av ömsesidiga infiltrationsförsök och påtryckningar från såväl Övre som Nedre Egyptens sida och inte som man länge trodde ett enda militärt företag genom vilket deltat skulle ha underkuvats av Övre Egypten och ”civiliserats”.

I de gamla berättelserna betraktas enandet av de båda landsändarna fortfarande som ett verk av den sägenomspunne Menes även om man i allt högre grad börjat betvivla om han verkligen är en historisk person (i motsats till kung Narmer omkring 3000 f.Kr. som är den första påvisbara härskaren, belagd också med fynd som ”Narmerpaletten”, på Egyptiska Museet i Kairo (2014). Enligt traditionen var det också den mytiske Menes som lät anlägga den första rikshuvudstaden Memfis just i skärningspunkten mellan Övre Egypten (Nilddalen) och Nedre Egypten (Nildeltat).

Det var också läget mellan landsdelarna som gav faraonresidenset och huvudorten i Nedre Egyptens 1:a provins sitt namn, ”De två ländernas våg”, även om staden också kallades ”Den vita muren” efter den ljusa kalkstensmur som omgav den, men som arkeologerna inte kan finna något spår av. Det grekiska namnet Memphis, som är det namn som platsen blivit berömd under, härrör från Pepi I Merires tid (Phipos). Denne farao byggde nämligen en gravpyramid i Sakkara, troligen med tillhörande nekropol, som fick namnet ”Men-nefer-Pepi” (Pepis skönhet består).

Guden Ptah, vars tempel hä var ett av landets största, var platsens skyddsgud tillsammans med sin lejonhövdade gemål Sechmet, en krigsgudinna som också svarade för läkekonsten och hälsan, och deras son Nefertem som gestaltades i morgonsolen.

Staden behöll sin ställning som blomstrande politiskt och ekonomiskt centrum också under Mellersta riket när 12:e dynastins härskare, som ursprungligen kom från Thebe, hade förlagt kungaresidenset till det närbelägna Itschtaui i dagens Lischt.

under Nya riket fick stadens historia ett växlande förlopp. Memfis börblev även i fortsättningen garnisonsstaden, säte för förvaltningen, den viktigaste hamnstaden med hamnen Perunefer och dess varv (flodbädden låg då ca 2 km längre österut), och den var med sitt Ptahtempel också ett viktigt kultcentrum. Under vissa perioder blev staden t.o.m. åter kungligt residens och därmed landets huvudstad, t.ex. under ”erövrarfaraonen” Thutmosis III vars många fälttåg till Syrien och Palestina startade härifrån samt under Tutanchamon och hans efterträdare omedelbart efter Amarnatiden. Här fanns emellertid inte några gravar efter de ämbetsmän som följde den unge kungen till Memfis sedan man övergivit Amarna, deras gravplatser har återfunnits i Sakkara.

Från 19:e dynastin flyttades residenset allt längre in i östra deltat (till Ramsesstaden vid Qantir och sedan till Tanis), vilket dock inte minskade Memfis betydelse för landets ekonomi. Under hela Nya riket och även senare åtnjöt den blomstrande metropolen ett mycket gott rykte i omvärden och drog till sig många främmande köpmän och hantverkare, t.ex. judar, fenicier, libyer, arameer och även greker (främst koncentrerade till Naukratis under Amasis i 26:e dynastin).

Under den oroliga Sentiden drogs alla potentiella erövrare mot just Memfis, dels av politiskt-ideologiska skäl efter som den som behärskade Memfis enligt gammalegyptisk tradition också var landets rättmätiga härskare, och dels på grund av dess strategiska läge. Hit kom också persern Kambyses som besegrade Psammetich III år 525 och grundade 27:e dynastin (jfr också –Libyska öknen och –Siwa). än mer framträdande blir Memfis traditionella roll under den grekisk-ptolemeiska tiden när härskarna lät sätta den faraoniska rikskronan på hvudet i Memfis, den gamla kröningsstaden, trots att residenset låg i Alexandria och ceremonin genomfördes av Ptahs överstepräst i Memfis.

Nergången började när kejsar Theodosius (regent 379-395) lät stänga samtliga tempel och slutet kom när Al-Fustat (Dagens Gamla Kairo) grundades av de arabiska erövrarna i mitten av 600-talet e.Kr. Platsen låg strategiskt lika fördelaktigt som Memfis men något längre norrut inte långt från den pontonbro som romarna byggt över Nilen och som skyddades av kastellet ”Babylon” (av ”per-Hapi” = Nilgudens hus”). Visserligen hade redan faraonerna fört ”praktföremålen” från metropolens glansdagar till sina resp. residensstäder men de kristna och muslimerna rakade bokstavligen rent efter sig. De fraktade allt som gick att återanvända som byggnadsmaterial till Kairo, där det byggdes in i såväl offentliga som privata byggnader. Så drabbades detta det äldsta mångtusenåriga kungaresidenset av samma öde som tidigare drabbat Amarna och Ramsesstaden vid Qantis: det jämnades med marken. Verket fullbordades sedan av Nilslammet som trängde in genom försummade dammbyggnader.

Därför står dagens turist lite rådlös och känner sig kanske också besviken inför de fåtaliga rester av en förgången glans som ligger utspridda i det vackra landskapet med sina tusentals dadelpalmer i närheten av byn Mitrahina. Vill man veta hur det en gång såg ut får man använda fantasin, eller läsa om det hos Herodotos.

Läs mer om Memfis: