Moskéer i Kairo

Print Friendly

Egypten är ett islamiskt land och Kairo en stad grundad och präglad av Allahs trogna efterföljare. Ochingen annan stans i landet finns så många vackra islamiska byggnader och monument som dessa vittnesbörd över Kairos, ”de två ländernas vagga”, nyare historia.

Det är omöjligt att här beskriva alla de bönehus som byggts i Kairo för muslimernas förtroliga samtal med Allah. Här är det därför bara metropolens viktigaste moskéer som som tas med.

El-Akmarmoskén renoverades på 90-talet och den vackra, rikt utsmyckade fasaden med inskriftsband och stalaktitornament avslöjar den som ett fatimidiskt byggnadsverk (1100-talet).

Ak-Sunkormoskén (Sch.Bab el-Wesir): Moskén byggdes 1346 av emir ak-Sunkor, förstördes sedemera och restaurerades av Ibrahim Aga 1653. De vackra persiska fajanserna har också gett den namnet Blå Moskén. De två byggmätarna ligger begravda i moskén.

Amrmoskén (Sis Hasan el-Anwar): Ingenting finns längre kvar av landets första moské, den som stadens grundare byggde i den gamla staden, Al-Fustat, och där fältherren Amr Ibn el-As ligger begravd. Efter upprepad förstörelse måste den ursprungliga byggnaden byggas om från grunden och framförallt östra iwanen är i påfallande gott skick. I västra iwanen fanns fram till den senaste renoveringen (avslutat 1986) en tät dubbelkolonn och den som kunde tränga sig igenom visste att han skulle komma till himmelriket eftersom bara rättskaffens människor lyckades. De här kolonnerna har nu tagits ned, magasinerats och ersatts med nya stöd av betong. Detsamma gäller tyvärr också de flesta av de otaliga marmorkolonnerna som ursprungligen kom från olika bysantinska och koptiska byggnader runt om i Kairo och vars varierande höjd kompenserades med ”måttanpassade” baser. Mitt emot mihrabnischen stod ytterligare en legendomsusad kolonn (också den borttagen), vit och omsluten av järngaller. Kalifen Omar sägs ha hämtat hit den genom luften från den heliga staden Medina med hjälp av sin piska. Förutom namnen på Allah, hans profet och sultan Suleiman kan man i kolonnens ådring också se spåren av denna ”övertalningskonst”. Dessutom sägs groparna i de båda kolonnerna vid mihrab härröra från dödssjuka böneförrättares brinnande kyssar.

El-Azharmoskén (Sharia Gohar el-Khalil): Den ”blomstande”, som namnet lyder i översättning, fullbordades av Gohar 972 som den tredje äldsta moskén i staden. År 988 förvandlade fatimiderna moskén till islamiskt universitet (ursprungligen shiitisk, men i dag med sunnitisk inriktning). Vid sidan av traditionella ämnen som Koranen, islamisk rättslära och arabiska språk undervisar man numera också i humanistiska och naturvetenskapliga ämnen. El-Azhar är det största islamiska universitetet och åtnjuter fortfarande anseende som andligt centrum för studier och utläggningar av Mohammeds lära samtidigt som det är en utmärkt läroanstalt. Var och en som är mellan 12 och 16 år och kan Koranen utantill är berättigad att komma in samt till mat, husrum och fickpengar. En efter 11 studieår avlagd grundexamen öppnar vägen till en tjänst som lärare vid islamiska grundskolor eller på lägre nivå i moskéerna, medan det tar 17 år att förvärva det ”lärdomsbevis” som berättigar till att undervisa vid islamiska högskolor.

Efter en jorbävning 1303 måste fatimidernas gamla byggnad renoveras från grunden och den har p.ga. sin dubbla funktion som bönehus och lärdomsanstalt ständigt utsatts för alltför stort slitage. Därför har landets mäktiga styresmän alltid sett det som sin plikt att inte bara underhålla den ärevördiga byggnaden utan också att utvidga och försköna den. Särskilt gäller detta sultanerna Hassan och Kait-Bey, Abd er-Rahman samt det moderna Egyptens makthavare.

Barbarernas port är numera huvudingång och över komplexet med sina totalt 6 portaler höjer sig inte mindre än 5 rikt utsmyckade minareter. Samtliga minareter byggdes liksom portalen till huvudgården av sultan Kait-Bey. Moskéns bibliotek är välutrustat med 60 000 handskrifter och böcker och i medrese Taibursya kan man beundra en behagfullt smyckad mihrab från 1309. Huvudingången omges av kolonnarkader med persiska kölbågar och onament samnt nicher och medaljonger medan brunnen för den rituella tvagningen finns på en särskild gård. Abd er-Rahman, som var moskéns store gynnare och också ligger begravd här, lät bygga ut den ursprungligen femskeppiga huvudiwanen till nio skepp och den fungerar som både bönehall och lärosal. Man kan tydligt se var den gamla hallen slutade och här finns också 2 mihrabnicher, en äldre med mosaiksmyckning och en nyare. Ca 100 av marmorkolonnerna stammar från antiken vilket framgår av ornamenten och av det faktum att deras varierande format kompenseras med olika höga baser.

Barkokeya-moskén (Sultan Barqok) Byggnaden uppfördes 1386 av mamluksultanen Barqok. Grundplanen korsformad och påminner mycket om Sultan Hassanmoskén. Intresantast är portalen med svartvit marmorintarsia och bönesalen med 4 fornegyptiska kolonner.

El-Ghurimoskén (Sharia el-Muiss): Medrese (madrasa)byggnaden och mausoleet ligger mitt emot varandra och har byggts till minne av den mamluckfurste som föll i slaget mot Selim I. De restes 1503-05 och innanför de vackra fasaderna finns inre hallar som är inredda med marmor, trä och andra klassiska material.

El-Hakimmoskén (Sharia el-Muiss): Den här moskén byggdes 1012 under fatimiderna och förebilden var Ibn Tulunmoskén, vilket man tydligt ser på både den yttre och den inre ornamentiken. 1303 förstördes byggnaden av en jordbävning men restaurerades senare. Den norra minareten är inbyggd i den fatimidiska stadsmuren och den södra har blivit påbyggd med en stödmur (en nödvändighet efter Jordbävningen).

Ibn Tulunmoskén (Sharia Tulun): På den här platsen, där Abraham påstås ha velat offra sin son Isak, lät tuluniderdynastins grundare Ahmed Ibn Tulun uppföra ett bönehus under åren 876-879. Moskén fick en minaret och orienterades på samma sätt som moskén i Samarra i Mesopotamien. Byggnaden restaurerades på 1200-talet. Innanför huvudingången ligger en yttre gård som omges av en mur i vilken den särpräglade spiralformade minareten är inbyggd. Uppifrån minareten har man för övrigt en utmärkt utsikt över omgivningen. Den stora gården omges på tre sidor av tvåskeppiga arkader med vackert formgivna bågar och i dess mitt ligger en elipsformad kupolkrönt brunn. Bönehallen delas av 5 rader med pelare som pryds av kapitäl och rankornament av gipsstuck – typiskt för de moskéer som byggts efter persiska förebilder är att här finns pelare och inte kolonner.

Samma ornamentik fortsätter i spetsbågarna och i taket. Också i fönstren på mihrabväggen syns filigranarbetade gipsornament medan man i själva mihrab kan beundra marmorintarsian och guldmosaikerna. För att kunna beundra de utsökta inläggningsarbetena i den ursprungliga prediksstolen (minbar) måste man numera förflytta sig till London, dit den har sålts, men dagens minbar är också rikt ornamenterad. Omedelbart intill moskén ligger Gayer-Andersonmuseet.

El-Mardanimoskén (Sharia el-Darb): Denna moské med kringbyggnad kolonngård går tillbaka till sultan Muhammed en-Nasirs munskänk, vilket betyder att den byggdes på mitten av 1300-talet. Särskilt tilltalande är den vackert formgivna bönehallen med fornegyptiska och ptolemeiska kolonner, ett vackert trätak och praktfulla mosaiker. Brunnen hörde tidigare till Sultan Hassanmoskén.

El-Muayadmoskén (Sharia el-Muiss): Detta bönehus, färdigställt 1410 och även kallat Röda moskén, byggdes av en mamluckhärskare som därmed uppfyllde ett löfte han avlagt under fångenskap. Av den osmanske kalifen Selim I:s berömda utsmyckning finns numera inte mycket kvar men här finns en utsirad portal av svartvit marmor med stalaktitnisch som inramar en fantastisk, över 5 m hög träport av lind, med bronsbeslag och rosettornament. Porten kommer ursprungligen från Sultan Hassanmoskén. Kvar av den ursprungliga moskén och dess kolonngård är numera bara den treskeppiga bönehallen där man återigen imponeras av färgglädjen och förkärleken till den formrika ornamentiken och de rena materialen, i synnerhet på den rikt dekorerade mihrabväggen med sina sju nischer. Under en hög kupol i mausoleet står sultansarkofagen prydd med fornarabiska skriftband och bredvid den står sonens sarkofag.

Muhammed en-Nasirmoskén (Sharia el-Muiss): I den här moskén som ursprungligen var avsedd att bli gravmoské för sultanen ligger i stället medlemmar av hans familj begravna (Själv vilar han i Qaulunmoskén). Intressant är den vackert ornamenterade minareten och den gotiska kolonnportalen från Johanneskyrkan i Akko (i Israel, dåvarande Palestina) som fördes hit efter Akkofästningens fall 1291 för att även här användas som ingångsportal.

Qaulunmoskén (Sharia el-Muiss): År 1284 lät sultan El-Mansur Kaulun påbörja arbetet med detta komplex bestående av moské, mausoleum och muristan (sjukhus) som hans son Muhammed en-Nasir färdigställde år 1293. Mest imponerande vid sidan av kupolerna och minareterna är den rikt varierade fasaden med den svartvita marmorportalen i centrum. Den treskeppiga huvudiwanen domineras av färgerna, vilket är typiskt för den här perioden. Moskéns restaurerade mausoleum gäller för att vara ett av stadens vackraste arabiska byggnadsverk. Här finns en stligt utformad och rikt varierad och smyckad förgård samt en fyrsidig kupoltäckt gravbyggnad. Där, mellan väggar med intarsiainläggningar i olika dyrbara material och härliga trätak, står sultanens och hans sons sarkofager bakom ett vackert snidat trägaller. Mihrabnischen med röda porfyrkolonner och marmor blir en värdig avslutning på besöket.

Rifaimoskén (midan Mohammed Ali): Denna gravmoské byggd 1912 för vicekung (Khediv) Ismail Pasha ligger mittemot Sultan Hassanmoskén och har också rests med den som förebild. I moskén vilar bl. a. även Fuad, far till Faruk som var Egyptens sista regerande kung, som även han vilar här. I moskén vilar även schahen av Iran, Reza Pahlavi, som dog i exil i Egypten 1980.

Sultan Hassanmoskén (Midan Muhammed Ali): 1356-62 lät mamluksultanen Hassan resa moskén som skulle bli hans gravplats. Byggmästaren kom förmodligen från Syrien och moskén betraktas idag som den arabiska arkitekturens mästerverk. Den södra minareten är den högsta i Kairo och den näst högsta i hela Nordafrika och imponerar både genom sina väldiga dimensioner och utformningen. Portalen som bildat skola för många andra moskéer i Kairo är fortfarande imposant trots att den berövats dörren som nu finns i El-Muayadmoskén. Genom moskéns förhall kommer man till den av korridorer omgivna västdiwanen som tillsammans med syd-, öst- och huvuddiwanerna utgår som armarna på ett kors från huvudgården med dess oktogonala kupoltäckta brunnsanläggning. Det sunnitiska islams fyra ortodoxa lagskolor, den malakitiska, den hanbalitiska den hanafitiska och den schafiitiska har sina respektive lokaler mellan armarna, vilket ger byggnaden formen av en rektangel. Det enda som finns kvar av huvudiwanens ursprungliga mycket påkostade inredning är en dikka av marmor, en mihrab (bönenischen) med utsökta intarsiaarbeten och en minbar av marmor med en dörr med träbeslag. I mihrabväggen finns 2 dörrar in till mausoleet (den högra är rikt dekorerad med intarsiaarbeten av metall). Mausoleet som är hela komplexets centrum och som skjuter fram mellan de båda minareterna på östra sidan kröns av droppstenskopolen, en av de största i Nordafrika och tillbyggd på 1700-talet. Förutom sultanens sarkofag finns här också ett praktfullt koranställ, det äldsta i Egypten.

 

Hitta flyg, eller flyg+hotell-erbjudanden till Kairo: