”Egyptierna har alltid tänkt på sina gravar, inte som en plats för döden utan snarare som en plats där livet börjar”, en tanke som började hos faraonerna och en tanke som som tyck manifesteras i ”De dödas stad” i Kairo…
En radda rektangulära en-våningars hus ligger sida vid sida rad efter rad, och ingenting annat än ett antal minareter och vackra kupoler bryter av i den enformiga tadsbilden. Så ser de dödas stad ut uppe från ett flygplan under inflygningen till Kairos flygplats, men det är inte förrän du vågar dig in bland gatornas labyrinter och sicksackar dig fram genom dessa tusentals gränder som du blir varse vilken historisk rikedom som Dödens Stad ruvar på.
Fortfarande en väldig begravningsplats, men, och av en mängd olika anledningar, främst ekonomiska, så har området även förvandlats till en livligt bostadsområde med allt vad det normalt innebär om det inte vore för det faktum att dess invånare bokstavligen lever bland de döda. En kvinna med ett litet stånd som säljer cigaretter, en ung kille med ett bullrigt verktyg som grejar med en gammal havererad bil, en kö av ungdomar som köar framför ett bageri, och en grupp barfota barn som leker kurragömma i de smala gränderna med sina mausoleer.
Här Innanför gränsen till fem av Kairos begravningsplatser, beräknas över fem miljoner människor bo, vissa i små enkla byggnader som rests måfå bredvid varandra, andra i mycket enkla skjul, men de allra flesta, i gravar! De lite mer välbeställda egyptierna har under de sista 1500 åren byggt sina gravar här, gravar med en muromgärdad gård där den avlidne begravts eller i ett angränsande rum. Det är i sådana rum som människor nu bor. 5 miljoner människor.
Men hur kan ett sådant ställe ha både arkeologiska och historiska värden?
Det hela började i mitten av 600-talet. Det område som idag avgränsas i väster av Salah Salem Street och i öster av foten Muqqatam berget utsågs att vara den gamla huvudstade Al-Fustats begravningsplats. Norra begravningsplatsen som den ibland kallas, eftersom den är belägen norr om Citadellet. Först kom Sufierna. Här hittade de den avskildhet från staden som de sökte och även i sin arkitektur försökte de upphöja avskildhet från världen som ett sätt att underlätta sina strävanden efter andlig gemenskap. Avskilda från de vardagliga livet i staden, framstod gravområdet som ett lockande alternativ. De slog sig ned här, byggde platser att både leva i och utföra sina ritualer, Zikr. Dessa platser kallas för khankahs. När en Sufi imam dog blev de begrovs de inom området.
Senare kom de mamlukiska sultanerna som fann denna necropolis vara en bra plats att begrava sina döda. Mameluckerna dök upp först upp i det Abbasidiska hovet omkring det åttonde århundradet. De var ursprungligen slavar och kom främst från Kaukasus för att tjäna Abbasidierna som legosoldater. Arméen bestod dessförinnan främst av rekryter från olika arabstammar, men califerna fruktade att dessa soldater i händelse av ett uppror skulle välja att slåss utifrån stamlojalitet snarare än för kalifatet. Därför tycktes utländska soldater utan annan trohet än till kalifatet vid tiden vara ett bra alternativ. Men alltefetrsom tiden gick ökade också Mamlukernas makt och inflytande, inte minst under den Ayyubidiska dynastin. Efter Saladins död föll hans efterträdare offer för interna maktstrider, den ena arvingen efter den andra. Den sista Ayyubidiska Sultanen al-Salih Ayyubs död 1250 markerade födelsen av det Mamlukiska Sultanatet då Shageret Al-Durr, Al-Salih änka, gifte om sig med den mamlukiske generalen Ezzeddin Aybak.
Under 1300-talet utvecklade mameluckerna norra begravningsplatsen till en viktig begravningsplats, inte för massorna, utan snarare för sultanerna.
Den mamlukiska Sultanatet är uppdelad i två dynastier: Bahari och Burgi mameluckerna. Bahari dynastin härskade i cirka 130 år (1250-1382). De var av Turkiskt ursprung och föredrog ön Al-Roda i Nilen som bostadsort, därav namnet (Bahri betyder ungefär ”till sjöss”). En av deras mest framträdande ledare var al-Nasir Mohamed som regerade under tre olika perioder och som präglades av tillfälliga depositioner. Under den tredje perioden började de mamlukiska kungligheterna och dess hovfolk att bygga ett begravnings-komplex i de dödas stad. Det allra första mausoleet som Mamelukerna kom att bygga var dock inte åt sultanen själv, utan för Al-Nasirs fru Khawand Tughay. Hon hade kommit till Egypten som slav, och var sultanens favorithustru och mor till hans älskade son Anuk. Hon var känd inte bara för sin skönhet utan för hennes äkta fromhet. Slavar ansåg sig lyckliga om de vid den här tiden fick tjänstgöra vid sultanens hov eftersom Tughay behandlade dem på humant. 1348, slog böldpesten, eller snarare digerdöden som den är mer känd som, klorna i huvudstaden. Khawand Tughay var ett av dess första offer.
Tughay hade en mycket speciell vän, en mongol-prinsessa vid namn Khawand Tulbay. Tulbays farfars farfar, var världens mest fruktade kejsaren under sin tid, Djingis Khan. För att befästa fredsavtalet mellan mongolerna och mameluckerna, gifte sig Sultan al-Nasir med prinsessan Tulbay. Som praxis var skulle en sultans hustru snart ingå som en i mängden i något av sultanens harem. Men Au contraire, Tughay och Tulbays speciella kärleksförhållande fortsatte även efter det att Tughay fallit offer för pesten. Khawand Tulbay bestämde att hennes begravnings hus skulle uppföras bredvid det som Khwand Tughay byggt till sig själv ”Jag kommer att vara bredvid min vän även i döden.”
Hela den mamlukiska eran var känd för sin instabilitet och återkommande kupper. Det uppror som bröt ut 1377 i syrien hade nådde snart Egypten. På kort tid var Bahari dynastin historia och tjerkesser (ursprungligen från Kaukasus) tog nu makten i riket. Al-Zahir Seif al-Din Barquq utropade sig till den första Burgi-mamlukiska härskaren. I motsats till sina föregångare, regerade Burgi mameluckerna från Citadellet, och inte från ön Al-Roda (Burg betyder torn). Deras förste ledare Barquq hade under sitt liv närt en önskan – att få bli begravd bredvid sufishejkerna i norra begravningsplatsen. Hans son Farag fullgjorde sin faders önskan.
Två identiska minareter, två kupoler av sten och en rymlig gård, är Khankahn inte bara en moské och begravningsplats, utan rymde också ett bageri, bad, kvarn och en marknad, en hel levande bosättning med andra ord. Helt i linje med den sufiska seden vid den tidpunkten, saknar den komplexa dekorationer. Det är byggt som ett litet fort- liksom för att lugna själen och hindra det livliga ljudet från gatorna utanför dess portar. Vad som är mest imponerande med detta komplex är faktiskt dess minbar (predikstolen där muslimska imamer predikar under fredagsbönen), är gjord i sten, ett material som är ovanligt då de vanligaste materialet är trä. Denna minbar skänktes som en gåva av Sultan Qait Bay 1483. Även om denna fantastiska byggnad ofta kallas Sultan Farag Ibn Barquqs Khankah, ligger Farag inte självd begravd här, eftersom han dog när han slogs mot mongolerna i Syrien. Bara hans far och hans bror Sultan Abdul-Aziz är begravda här.
Inte långt från Barquq, varken i tid eller avstånd, ligger Sultan Al-Ashraf Barsbays Khankah. Barsbay regerade ett par decennier efter Barquq och är mest ihågkommen för sitt vapenskrammel mot Cypern. Cyperns kung valde fred framför stid och kom att betala en årlig tribut till den mamlukiska sultanen. Barsbay epok varade endast under 16 år, men blev känd för sin ekonomiska styrka. Al-Ashraf Barsbays Khankah ligger mindre än en 10 minuters promenad från Barquqs, och ligger vid en mycket smal gata. Moskéen här är den bäst bevarade med en minbar av trä som anses vara bland de finaste i Kairo. Den gavs som gåva till moskén 1447.
Om du går in i de dödas stad från den västra sidan vid Salah Salem vid början av Al-Fardous Bridge, är det första monument som träder i sikte Sultan Inal´s Khankah. Sultan Inal började som en av Sultan Barquqs mameluck-slavar, men gjorde en komet-karriär och slutade som sultan vid en ålder av 73 år och de efterföljande sju åren av hans liv. Han började bygga sig ett enklare begravningshus när han var prins. till en början innehöll den en liten moské, en minaret och en liten kupol. Senare utvidgades den till en fulvärdig Khankah. Kanske är detta en av anledningarna att komplexet i sin helhet saknar arkitektonisk balans.
Al-Ashraf Abu Al-Nasr Seif al-Din Qait Bay Al-Jekasy Al-Zahiry, mer känd som Sultan Qait Bay, var ursprungligen en Circassisk slav som köptes för 50 dinarer av den nionde sultanen Barsbay innan han frigavs genom den 11: e Sultan Jaqmaqs försorg. Qait Bay var känd som en stor beskyddare av konst och arkitektur under sin 29-åriga regeringsperiod. Av de mer än 60 byggnader och renoveringar han sponsrade i Egypten, Syrien, Palestina och Mecka, är dock hans mest kända verk Qait Bay Citadellet i Alexandria, men det är inte allt. Moskén efter Sultan Qait Bay på norra begrvningsplatsen är inte bara en märklig historisk byggnad, men helt klart ett av islamiska Kairos mest fantastiska monument. Moskén är utsmyckad i de allra vackraste dekorationerna, med en perfekt proportionerad minaret och med en storslagen stenkupol.
Men Norra begravningsplatsen handlar inte bara enkom om mamlukiska monument, dess historia fortsätter in i den ottomanska eran och ända in i nutiden. Emir Sulaymans grav står som enda ottomanska monument i närheten, och byggdes 27 år efter den ottomanska erövringen. Graven har främst mamlukiska huvuddrag men med en touch av ottomanska. Kupolens struktur samt dekorationerna visar tydliga exempel på mamlukisk inspiration, medan de blå och vita kakelplattorna och inskriptionen som löper runt kupolen återspeglar ett inflytandet av ottomanska dekorations tekniker.
Flyttar vi oss ännu ett snäpp framåt i historien hittar vi Sir Ahmed Hassanein Pasha, den enastående upptäcktsresanden och diplomaten som dog i en bilolycka februari 1946. Även han ligger begravd på Norra begravningsplatsen. Hassanein Pasha kom att läggas till vila i en i mamlukisk stil uppfört mausoleum, byggts av hans svåger, arkitektgeniet Hassan Fathi. Det ligger precis utanför Salah Salem Street, framför Dar Al-Iftaa.
Med en så rik historia, är de dödas stad inte bara en gömd skatt mitt i hjärtat av Kairo, men det är också det minst utforskade och minst utvecklade och väl värt ett besök!
