Amarna/Tell el-Amarna

Print Friendly

Amarna var den nya rikshuvudstad som farao Amenohis IV/Akhenaton trollade fram ur ökensanden och spred ut över ett stort område mellan nutidens byar Et-Till och Hagg Qandil. Den forna staden lever huvudsakligen kvar på sitt rykte som ”monoteismens vagga” och tjuskraften kring dess härskarpar Akhenaton och Nefertiti, för av den tidens residensbyggnad av lertegel finns nästan inget kvar.  Det är främst klippgravarna som det riktigt lönar sig att besöka i Amarna, men detta är så mycket mer givande sedannågra av gravarna har försetts med elektrisk belysning så att färgerna i målningarna kommer till sin rätt.

Solguden Aton, som var den gud som favoriserades av Akhehnaton var inget  nytt påfund utan hade funnits länge och uppenbarat sig som solskivan på himlavalvet. Det som var nytt var de absolutistiska anspråk som Akhenaton förband med den här guden. Atonkultens tilltagande styrka kan emellertid märkas redan under Akhenatons far Amenophis III, som också gav en av sina döttrar namnet Baket-Aton. Många egyptologer antar därför att nyordningen inte bara hade religiösa orsaker utan att det snarare var en fråga om politiska överväganden för att minska inflytandet för den dåvarande riksguden Amons prästerskap som nästan utgjorde en stat i staten. Bannlysningen från Akhenaton riktade sig också framförallt mot Amon och hans kultplatser.

Amenophis III och hans gemål Teje hade alltjämt haft sitt residens i den gamla rikshuvudstaden Thebe där kungen förfogade över ett praktfullt palats i Malqata på västra Nilstranden. Här tillbringade också prins Amenophis sin uppväxtid till dess att han slutligen blev sin fars efterträdare sedan en äldre bror och tronföljare vid namn Thutmosis hade dött. Till en början behöll han sitt gamla namn Amenophis men visade snart tydligt sin förkärlek för solguden Aton när han gav Ammonprästerna ett nytt tempel för den nya guden, vilket han placerade direkt framför det stora Amontemplet i Karnak ( Karnaktemplet ).

I den nya residensstaden Amarna (dit härskaren snart skulle flytta) uppfördes templen i kalksten, men Atontemplet i Thebe byggdes i den mycket populära sandstenen. Därför kan man idag redan på stenarten se om Akhenatonrelieferna ursprungligen härstammar från Thebe eller Amarna. Den typ av tempel som senare kom att förbindas medAtonkulten tycks ha utvecklats redan i Thebe; i stället för ett mörkt sanktuarium i bakre delen av templet utformades det allra heligaste som en öppen gård så att solguden Aton kunde ta emot offergåvorna som tornade upp sig på hans otaliga altare under öppen himmel. Dessa idéer hade funnits redan tidigare i 5:e dynastins soltempel i Abu Gurob.

Amenophis IV, som han alltjämt hette medan han residerade  Amons huvudort, lät till och med flytta huvudstaden för att slutgiltigt bryta med den gamla Amonkulten. Den nya huvudstaden förvandlades till en plats som ”ännu aldrig tillhört någon gud” som det heter i de gamla invigningstexterna.

Det fanns samtidigt andra faktorer som talade för valet av den här platsen som fick namnet Achet Aton (”Atons horisont”). Först och främst fick stadsområdet på östra Nilstranden en naturlig avgränsning genom att bergskedjan i öster här vek av från Nilen och lämnade en halvcirkelformad dalsänka fri. Här byggdes nu tempelanläggningar, palats och bostäder och tillsammans med ett likaså nästan halvcirkelformat med s.k. stelar avgränsat område på motsatta Nilstranden fick staden en rund grundplan som i överdimensionell form symboliserade Aton i solskivans gestalt. Det fanns ytterligare ett naturfenomen som gjorde Amarnaslätten predestinerad att bli platsen för det nya residenset. Skrivet med hieroglyfer bildar stadens namn ”Achet Aton” ett dubbelt berg med rundade toppar och en dalsänka i mitten där solskivan stiger upp, och faktum är att bergen som inramar staden i öster också bryts av en karakteristisk dalsänka, som också är den wadi i vars östra ände lät anlägga sin kungliga klippgrav. De dagar på året då solen stiger upp rakt över denna dalsänka bildar alltså bergen och den lysande himlakroppen gemensamt hieroglyfen för residensets namn. När man sedan betänker att denna symboliska landskapsbild ligger nästan mitt emellan två sådana traditionella maktcentra som Thebe och Memfis frestas man nästan att tro på försynens skickelse.

Av de ursprungligen ungefär 14 stelarna med vilken staden var utstakad återstår endast 2 starkt förvittrade exemplar på norra sidan av östra Nilstranden, för övrigt den enda plats där man funnit några rester från Akhenatons tid. Den vackraste av gränsstelarna har huggits in i bergssluttningen inom synhåll från ruinen efter Tuna el-Gebel. I Hermopolis på vstra Nilstranden inte långt härifrån har man i Ramses II:s tempel åt lokalguden Thot påträffat ett stort antal stenblock som ursprungligen smyckats med reliefer för Akhenatons Atontempel men som när Amarna övergavs snart forslades över till andra sidan Nilen för att återanvändas som byggnadsmatrial. Med hjälp av foton och skisser av reliefblocken har man kunnat rekonstruera en del kompletta scener.

Samtidigt som han flyttade sitt residens från Thebe till Amarna/Achet Aton ändrade Amenophis IV sitt namn till Akhenaton och parallellt med den nya tron propagerade kungen också för en ny konststil som först var så naturnära och realistisk att den nästan resulterade i karikatyrliknande bilder. Längre fram under Akhenatons regentskap förändrades denna radikala inriktning och gav plats för en mera måttfull stil. Det mest berömda konstverket från den här perioden är förmodligen den byst av Nefertiti som L Borchardt hittade i bildhuggaren Thutmosis atelje (bysten finns numera i Berlin).

Även Akhenatons religiösa fanatism tycks så småningom ha avtagit, vilket framgår av att namnet på de två sista av hans 6 döttrar i äktenskapet med Nefertiti inte längre är bildat med ”Aton” utan i stället innehåller element av namnet på den traditionella solguden Ra. (Ingenstans talas om att Akhenaton skulle haft några söner.) Den radikala monoteism som Akhenaton själv förfäktade tycks inte ha delats ens av befolkningen i hans nya huvudstad. Achet Aton var ett renodlat förvaltningscentrum där förutom hovet och prästerskapet bara de allra högsta ämbetsmännen och tjänstemännen vistades och även om man därför kan utgå från att endast Akhenatons allra trognaste anhängare flyttade med hit har man i Amarnas mest påkostade villor funnit mycket som tyder på att den gamla månggudadyrkan levde vidare. I glasmontrarna i Kairomuseets Amarnasal finns t.ex. små figuriner som föreställer gudarna thot och Bes och som hittats i ”monoteismens vagga”.

Efter Akhenatons död (när hans gemål Nefertiti dog känner vi inte till) beboddes residenset i Amarna först av Smenkhkare och efter hans korta regentskap a den unge Tutankhaton som han hette i början avsin regering. Båda dessa efterträdare till Akhenaton var förmodligen söner till honom med okända bihustrur. Det har ibland hävdats att samtliga 3 regenter skulle ha varit (halv)syskon något som emellertid inte stämmer kronologiskt. Den unge Tutankhaton som av politiska skäl hade förmälts med den förmodligen 15 år äldre Ankhesenpaaten (Ankesenamon), Akhenatons tredje dotter och hans egen halvsyster, blev nu under trycket från Amonprästerna tvungen att låta avskaffa Akhenatons reformer. Det yttre trycket på detta var att han lät ändra sitt namn från Tutankhaton till Tutankhamon och att han flyttade residenset från Amarna, men inte tillbaka till Thebe utan längre norrut till Memfis där man lyckats identifiera gravarna efter Tutankhamons allra högsta ämbetsmän i den tillhörande nekropolen i Sakkara.