Abu Gurob

Print Friendly, PDF & Email

En knapp halvtimmes promenad norrut från pyramiderna i Abusir (i riktning mot Giza) ligger Abu gurobs båda soltempel, de enda som hittills återfunnits och här finns också pyramiderna i Sawjet el-Aryan.

Soltemplen i Abu Gurob härstammar precis som pyramiderna i det närbelägna Abusir från 5:e dynastin och hieroglyferna berättar om existensen av åtminstone 6 liknande anläggningar, alla med sina egna namn (att jämföras med 5:e dynastins 9 faraoner). Av dessa kultplatser har man emellertid endast hittat två, faraonerna Neuserres soltempel och Userkafs soltempel.

För att rätt kunna förstå det speciella med byggnadsverken är det nödvändigt att göra en liten exkurs i den faraoniska kungaideologin. Under fördynastik tid och under den första tiden av Gamla riket var farao fortfarande sakrosankt, dvs. man betraktade honom som som en gud i jordisk gestalt, så “laddad” med magiska krafter att man ansåg att endast nära släktingar till härskaren kunde befinna sig i hans närhet utan att skadas. Ursprungligen var det följdaktligen bara medlemmar av kungafamiljen som hade sådana ämbeten vid hovet där innehavaren måste komma i kontakt med kungen. Det berättas också om en episod där en medborgare av enkelt ursprung av en händelse kom i beröring med kungen. Han måste snarast låta sig behandlas med ett stort antal magiska konster för att utan men klara sin härskares övermänskliga utstrålning.

I början av 4:e dynastin förändrades emellertid den kungliga gudomligheten. Faraonen betraktade sig inte längre som gud utan som jordisk son till solguden Ra. Den förste härskare som man kan märka detta på är Radjedef (se: Abu Roasch) som härskade mellan de båda väldiga pyramidbyggarna Keops och Kefren. Han var den förste som kallade sig “Sa-Ra“, dvs. “son av Ra” (solguden) och han införde därmed ett nytt inslag i kungatitulaturen som sedan bibehölls av samtliga faraoner längre fram.

Inom arkitekturen kom emellertid den här ideologiska förändringen till uttryck först under 5:e dynastin. Först då började de tempel man byggde åt Ra, vars son varje farao ansåg sig vara, att avvika från det byggnadsmönster som annars var vanligt. Normalt höjdes golvet in mot templets allra heligaste, taket blev lägre och väggarna trycktes ihop så att det lilla utrymmet för skrinet med gudabilden och högen med offergåvor framför var höljt i magiskt dunkel. De nya soltemplen däremot var utformade som öppna gårdar där offergåvorna bars fram under bar himmel. Avsikten var att solguden, representerad av solen, skulle ha omedelbar tillgång till de gåvor som lämnades fram på tempelgården. Denna föreställning hade också kung Akhenaton ett knappt årtusende senare när han byggde tempel åt sin solgud Aton (se: Amarna)

Lämna gärna en kommentar