Klosteranläggningen

Man kan inte längre fastställa exakt när klostret grundades. Eftersom det finns bevis för att det år 407 fanns åtminstone en kyrka på platsen för det senare Antoniusklostret torde Pulusklostrets ursprung härröra från ungefär samma tid, även om det förmodligen dröjde ända till 700-talet innan själva klostret stod helt färdigt. Den äldsta helt säkra datumangivelse som man stött på i Pulsusklostret finns i ett av klostrets kapell, i en koptisk inskrift från 1092/93. Den geografiska närheten gjorde att Antoniusklostret och Paulusklostret har många gemensamma händelser. Den blomstringstid som inleddes i början av 1200-talet slutade abrupt med de muslimska klostertjänarnas uppror år 1484 eller 1483. Klostret stod sedan övergivet i gott och väl 50 år innan det åter blev bebott när patriarken Gabriel VII flyttade in.
Den historiska kärnan från den första Klostrets utseende hade troligen stora likheter med Antoniusklostret som det ser ut idag. Den historiska kärnan från den första tiden är det mäktiga försvarstornet med fem våningar varav två ligger under jord. Ingången till tornet gick över en vindbrygga och låg inte i bottenvåningen utan i våningen ovanför. Hit sökte sig alla när fara hotade och här fanns allt som behövdes för att överleva, inklusive en kyrka. I den senare byggfasen gav de tjocka murarna runt klosteranläggningen tillräckligt skydd. Från murkrönet bör man i klart väder kunna se ända bort till Moseberget på Sinaihalvön.
Pauluskyrkan ligger halvt inhuggen i klippan alldeles intill den grotta som sägs ha varit helgonets bostad och har numera sin ingång strax bredvid försvarstornet. Eftersom den här kyrkan vid en senare tidpunkt byggts på med en ny kyrka, som vigts åt den helige Mercurius och där man funnit den redan nämnda inskriften från år 1092/93, måste pauluskyrkan under vara betydligt äldre. Numera är man överrens om att datera den till 500- eller 600-talet och anledningen är delvis den stil som präglar kupol och väggmålningarna och som i mycket påminner om dekorationerna i Antoniusklostrets huvudkyrka. Tyvärr har målningarna ”restaurerats” under den 105:e patriarken Johannes (1727-1745), ett allt annat än fackmässigt arbete av en av klostermunkarna som på grund av bristande erfarenhet ”fraschade upp” de gamla motiven med ny färg. Den formella uppbyggnaden av bilderna är därför oförändrad medan färgerna bara med vissa förbehåll kan sägas överensstämma med orginalversionens. Det första rummet är ett kupoltäckt utrymme med riddarhelgon som nästan är identiska med dem som finns i Antoniusklostret, bortsett från att det i Pauluskyrkan inte är drakar utan djävulen själv de genomborrar med sina lansar. Det strutsägg som hänger ned från kupolen symboliserar Guds omsorg om människan. Härifrån kommer man in i själva den tvärställda kyrkan med sina 3 sanktuarier som från kortsidan döljs av ikonostaser. De motiv som återges här är Paulus mellan 2 lejon, Antonius tillsammans med en annan eremit, 3 ynglingar i skärselden, ärkeängeln och Maria mellan 2 keruber och till sist ytterligare en eremit. Här står också marmorsarkofagen med helgonets döda kropp. Norr om de 3 sanktuarierna finns en intressant bild av Kristus med symbolerna för de 4 evangelisterna ovanför apokalypsens 24 vise män i vita dräkter.
Om man går mot trädgårdarna och källan i bortre delen av klostret passerar man refektoriet med gamla enkla stenmöbler. Utanför klostermurarna har man byggt ett nytt litet gästhus.