Det stora Sandhavet

Det Stora Sandhavet är den näst största kontinuerligt sandtäckta området på jorden (efter Grand Erg Oriental, i Algeriet). Det är en enorm massa av sand som har sitt ursprung i den vinderoderade sänka som sträcker sig från Medelhavskusten, från Jalo i östra Libyen fram till Qattara depressionen i nordvästra Egypten.

Vindarna formar den stora sandmassan till stora parallella sandvågor, så kallade ”Seif-sanddyner”, som sträcker sig hundratals kilometer i nordsydlig riktning med blank finfördelade sandvågor avskilda av nästan sandfria (nåja) djupa korridorer i vågdalarna. Denna märkliga företeelse gör nord-sydlig resor mellan dynerna tämligen lätta, men att korsa i öst-västliga resor som alltså kräver att man korsar rakt över dynerna är oerhört svårt och riskfyllt. Något lättare är det dock att korsa sanddynerna från väst till öst än tvärt om, då sanddynerna i allmänhet inte är lika brant stigande på sina västra sidor som de är på de östra. Detta kommer sig av att de vindar som skapar sanddynerna oftast blåser från nordväst mot sydöst.

Trots att de inre delarna av Sandhavet är helt täckt av sand finns även områden där hällar av sten reser sig över sandmassorna och ger en inblick i geologin i det land som annars ligger ”dränkt” under sanddynerna. Några av dessa hällar innehåller de viktigaste fossillagren i hela den libyska öknen. Strax söder om Siwa finns flera hällar av vita marina sediment, rikligt täckt av fossil efter hårda skalade havsdjur, hajtänder samt några helt bevarade skelett efter förhistoriska valliknande delfiner. Området runt Siwaoasen har alltså en gång i tiden utgjort havsbotten.