Clayton´s kratrar

Slätten mellan Uweinat och Gilf Kebir är beströdd med grupper av låga kullar som på avstånd liknar de andra platta kullar i regionen. Det är bara tydligt från luften, eller om man står uppe på kanten som man ser att kullarna i själva verket är kraterringar, spår efter historiska vulkaner. De upptäcktes förstagången 1932 från luften under Almasy – Clayton expeditionen som leddes av Sir Robert Clayton, därav namnet. Den enda verkliga studien som gjorts av kratrarna gjordes av KS Sandford, som medföljde Bagnold expeditionen 1934. Under den begränsade tid han hade till sitt förfogande kunde han snabbt konstatera att kullarna var urgamla vulkankratrar. Kanterna som omger kratrarna består av sandsten, som tryckts uppåt och utåt genom de vulkaniska krafterna och smälts av värmen på dess inre sidor. Spåren av vulkaniska bergarter (trakyt) ser man inom några av kratrarna och parallella vallar har bildas av sandstenen fyllda med vit trakyt däremellan. Krater A utgörs av en oval formation om ca 1×1.5 km, där kraterkanten stiger ca 80 meter, och där botten av kratern är nästan i nivå med den omgivande slätten. Krater B är väsentligt högre och reser sig ca 120 meter över slätten och har en radie på ca 1,5 km tvärs över. Den är nästan rund och dess kant är i det närmaste obruten, med undantag för en smal ravin som slutar i ett torrt vattenfall som bryter kanten på norra sidan. Kraterns botten ligger ca 80 meter över den omgivande slätten, och visar tecken på att ha innehållit tillfälliga grunda sjöar. Kratern genomkorsas av en vall som fortsätter utanför kratern på båda sidor,vid ett ställe i vallen, där den korsar kratern, finns en liten grupp av eroderade sexkantiga kolumner av grå vulkanisk sten. Utanför vallen finns det ett antal steniga åsar som korsar kratergolvet som alla består av sandsten. De enda bevis för att platsen varit bebodd i förhistorisk tid är en trasig slipsten inne i kratern, samt en kvarnsten på utsidan av en av vallarna. Crater C är ungefär samma höjd som krater B, och ungefär 1,5 km tvärs över. Vit trakyt fyller mycket av kraterns interiör. Södra sidan kratern har en dubbel kant, och det relativt flacka området, erbjuder full sikt över den omgivande slätten och visar tecken på förhistoriska bostäder och kantas av spår efter paleolitiska verktyg i form av flagor från smält sandsten kring kraterkanten. Lite längre utanför den stora gruppen (bortom krater C ), ligger krater D som är helt täckt av grå trakyt medan krater F är en liten helt rund ring med en tom krater. Längre norrut, nära den södra spetsen av Gilf Kebir, finns det ytterligare två grupper med liknande strukturer. Det är inte troligt att vulkanutbrotten skedde genom explosioner (på grund av bristen på utkastat material – även om erosionen naturligtvis skulle ha nött ned mindre bitar borde stora bitar av sandsten ligga kringströdda på den omgivande slätten. Mer sannolikt är att de skedde genom ett mer långsamt utflöde av magma vilket också förklarar de nästan helt vertikala väggarna i kratrarna. Men denna förklaring lämnar fortfarande en del att önska och det finns mycket kvar för en allvarligt menad geologisk undersökning för att avslöja.