Neuserres soltempel

Ett besök vid den här anläggningen ger betydligt bättre lön för mödan än den vid Userkafs soltempel. Också denna ligger på en liten höjd men är mycket bättre bibehållen och har en annan schematisk uppbyggnad. I de tidiga reseskildringarna beskrivs byggnaden som ”pyramiden i Righa”, vilket är helt felaktigt (eftersom här inte fanns någon kungagrav). Templet frilades 1898-1981 av Ludwig Borchardt som vid den tidbunkten liksom 2 årtionden senare i Amarna arbetade på uppdrag av Berlinmuseet. Inom ramen för den fyndfördelningsprincip som gällde då överfördes en del av de konstverk som upptäcktes till museet. i dag finns de flesta i Berlin, men många gick också förlorade i andra världskriget.
Även om man skulle hitta de 4 återstående soltemplen kommer detta inte att ändra på det faktum att Neuserretemplet är det bäst bevarade i sitt slag. Precis som vid pyramidanläggningarna förekommer också här en uppdelning av byggnadskomplexet i 3 komponenter med ett daltempel nere vid den uppodlade jorden (vid en sidokanal till Nilen och med en båtplats framför), en ramp uppför kullen som slutar vid huvudtemplet (i stället för vid gravpyramiden). Själva templet utgörs av en muromgärdad öppen gård med en yta av 75 x 100 m. På gården fanns en hög sockel med raka vertikala sidor och ovanpå reste sig en väldig murad konstruktion med sin spets och sitt breda korta skaft liknande den klumpiga överdelen av en obilisk. n riktig obilisk är emellertid alltid monolitisk och i den fornegyptiska föreställningsvärlden symboliserade den ”urhögen” som var det första landområde som höjde sig ur ”urvattnet” och gjorde skapelsen möjlig.
Det var de väldiga stenmassorna i det numera instörtade monumentet som gjorde att man först tog byggnadsverket för en pyramid. Framför stenmonumentet kan man fortfarande se det monumentala, nästan kvadratiska alabasteraltaret (5,5 x 6 m). Altaret bestod av en cylindrisk trumma som var omgiven av 4 obetydligt lägre altare formade efter hieroglyfen för offer (”hetep”). Detta skrivtecken (ursprunligen förestälande en hoprullad bastmatta med ett spetsigt bröd placerat ovanpå) är här utformat som en jättestor rektangel meden triangel som bas för reliefbrödet ovanpå. Offerdjuren slaktades vid norra foten av urkullen men även i nordöstra hörnet av tempelgården. På dessa ställen har man funnit stora kalkstenskvadrater med trågformade fördjupningar i tandradsliknande infattning.

När man kommer in i nläggningen från öster har man omedelbart till höger en rad med tdigare 10 och numera 9 sådana slakt- och offerskålar. I dag kan man bara ana fundamenten till de övertäckta gångar som på båda sidor om ingången följde insidan av de murar som omgärdade gården. Den högra gången mynnade i magasin- och lagerutrymmen som låg innanför murarna i norra ändan av gården. Omgången åt vänster vek av mot norr, mot obelisken, strax innan den nådde gårdens sydvästra hörn. Den övergick i en ramp in mot mitten av obelisksockeln och en terrassomgång vid foten avden egentliga urkullen/obelisken.
Båda de täckta omgångarna längs muren och kapellet söder om obelisksockeln var täckta av reliefplattor. De i sitt slag unika scenerna skildrade förutom kulthandlingar med anledning av det kungliga regeringsjubiléet (s.k Hebsed) också episoder från en årscykel, som av de gamla egyptiern indelades i tre årstider (jfr Mererukas grav i Sakkara. Eller Medinet Habu), nämligen översvämmningen (”Achet”), sådden (”peret”) och skörden (”Schemu”), alla 4 månader långa. De reliefer som återfanns här och som dessutom var färgglada, fick namnet ”årstidsrelieferna” eller ”Världskammarrelieferna” av arkeologerna. Tyvärr beskrivs de mycket ofullständigt i den tre band stora publikationen om byggnadsverket. Bildplattorna forslades bort och togs till olika museer (i huvudsak Berlin och Kairo).
Ca 30 metersöder om yttermurarna fanns en ställning för den solbark (båt) i vilken solguden Ra enligt gammal egyptisk tro företog sin färd över hmlavalvet. Resterna av den upphittade sockeln håller emellertid på att begravas i sanden.