Bibliska Egypten

Egypten förekommer vid en rad tillfällen i G.T., första gången i förbindelse med att Abraham reser till Egypten under hungersnöden i Kanaan, 1.Mos. 12:10 ff. Detta skedde antagligen före 12:e dynastiens tid. Senare blev Josef förd till Egypten, 1Mos. 37:28, 36. Han blev småningom upphöjd till ställningen närmast farao, 41:440. (Vilken farao det här rör sig om är svårt att med bestämdhet säga.) Några år senare drog Jakob med hela sitt hus till Egypten och anvisades boplats i landet Gosen, 47:6,11, vilket var ett fruktbart landskap i deltaområdets östra del.

Efter ett tag uppstod “en ny konung över Egypten, en som icke visste av Josef”, 2. Mos. 1:8. Många menar att den farao som här avses möjligen Ahmose I (1580-1558), Nya Rikets grundläggare som gjorde slut på hyksosväldet. Det finns dock två huvudteorier om vilken period som menas – den (tidigare, och den senare) men vi återkommer till dessa två teorier lite senare. Väljer man att förlägga bibelns berättelse om uttåget till denna tidgare period var det här som Moses och Aron föddes, och en tid befann sig Mose i själva hovet. Nu började en lång tid av förtryck för Israel, vilket fortsatte under de närmast följande härskarna som nådde sin höjdpunkt under Tutmoses III. Enligt denna läsning var det under hans son Amenhoteb II:s regering, som Israeliterna tågade ut ur Egypten, alltså vid mitten av 1400-talet f.Kr. Jfr 2. Mos. 12:36 ff. (enligt den senare dateringen av uttåget skulle detta inte ha ägt rum förrän under 1200-talet.)

Kung Salomo hade förbindelse med en av egyptiernas faraoner, och han fick dennes dotter till hustru, 1 Kon. 3:1. Till hemgift mottog hon Geser, som egyptierna hade erövrat från Kananéerna, 9:16. Efter rikets delning invaderades judariket år 927 av farao Sheshonk I (G.T:s Sisak), vilken tog skatterna i templet och i Konungens palats, 14:25 f.

Nordrikets siste konung Hosea försökte förgäves få hjälp från Egypten mot de övermäktiga assyrierna, 2. Kon 17:4. När Juda år 701 angreps av den assyriske härföraren och senare konungen Sanherib, fick konung Hiskia undsättning av Farao Taharka (G.T:s Tirhaka) av den 25:e dynastien. Jfr 19:9 ff. Farao Neko II av 26. dynastien invaderade Juda på profeten Jeremias tid. Judakonungen Josia drog ut mot honom men led nederlag vid Megiddo (år 608), 2. Krön 23:29; 35:20 ff. Farao Neko lade Josias son och efterföljare , Joakas, i bojor i Ribla i Hamatlandet strax efter det att han hade tillträtt som konung i Juda. Samtidigt pålade han landet stora böter, medan han insatte Josias andre son Eljakim (Jojakim) som ny konung av Juda och tog Johas med sig som fånge till Egypten, 2 Kon. 23:33 ff. Farao Hofra (Apries) av samma dynasti ingrep år 586 i Juda under Sanheribs belägring av Jerusalem, men han kunde endast för en tid avbryta belägringen, jfr Jes. 44:30.

Efter Jerusalems fall bosatte sig många judar i egypten trots profeten Jeremias avrådan. Bl.a. fanns en judisk koloni i Nof (Memfis), 44:1. Mest känd är den judiska militärkolonien Jeb på Elephantine, en ö i Nilen, vid Aswan. Dess uppgift var att försvara Övre Egypten mot Nubien. Möjligen hade dessa judar från början utvandrat samtidigt som de ovannämnda. Det kan också tänkas, att de härstammade från judar, som farao Neko bortfört som fångar jämte Johas, se ovan. En god inblick i koloniens liv har vi genom de papyrer från400-talet f.Kr., som man funnit där. Av dem framgår bl.a., att judarna hade sitt eget tempel redan före den persiska erövringen av Egypten 525 f.Kr. Det förstördes ca 410 f.Kr. genom en aktion, som leddes av vädursguden Chnums prästerskap; troligen var judarnas offer av får en bidragande orsak. En del av de bevarade papyrerna utgörs av brevväxling med myndigheterna i Jerusalem och Samaria beträffande templets förstöring och eventuella återuppbyggande.

Profeterna varnade ofta sitt folk mot att söka hjälp hos egyptierna och förebrådde israeliterna, när de hade inlåtit sig på sådant, Jes. 36:6,9; Jer. 2:18,36; Hes. 17:15; Hos. 7:11, och gång på gång förkunnade de Herrens straffdomar över Egypten, Jes. 19:1 ff.; 20:3-4; 45:14; Jer. 9:25 f.; 43:8 ff.; Hes 29:9 ff.; Joel 3:19; Sak. 10:11. Dock lyder även löftesord för landet och folket, Jes. 19:18-25; Hes. 29:13 f.

Egyptiska städer och orter som omnämns i G.T är: Aven el. On, Baal-Sefon, Gosen, Migdol, No el. No-Amon, Nof el. Mof, Pibeset, Pitom, Pi-hahirot, Raamses el. Rameses, Sin, Suckot, Sevene, Soan, Tapanhes.